Ett nytt, tänkvärt ordspråk

Trots att jag har en förhållandevis ljum inställning till Facebook hittar jag från och till tänkvärda ordspråk där. Det senaste - som jag nyss läste - lyder så här:

Man kan spärra in sanningssägarna - men aldrig sanningen.

Att skrämma till tystnad

I dagens Hallands Nyheter finns det en artikel om hur det har varit - och kanske fortfarande är - på sjukhuset i Varberg. Enligt artikeln - som hänvisar till en rapport från ett konsultföretag - har det bland personalen funnits rädsla för att framföra kritik. En rädsla som påstås grunda sig i risken att förlora sitt arbete.
Just att skrämma kritiker till tystnad är sedan länge en etablerad härskarteknik, som dessutom ofta visar sig fungera. Den värsta formen av sådan härskarteknik är naturligtvis den som olika diktatorer använder sig av.
Härskartekniker finns också inom arbetslivet och undersökningen från Varberg visar på intet sätt något sällan förekommande. Under mina tidningsår kom jag i kontakt med många sådana exempel, såväl på avstånd som på ganska nära håll.
Härskarteknik förekommer naturligtvis också inom en rad andra områden - inte minst inom sport- och fritidsverksamhet. Det finns mängder av exempel på ledare som har försökt/försöker skrämma omgivningen till tystnad.

För den som blir utsatt för härskartekniken har det kanske ingen större betydelse vem det är som ligger bakom den. Skillnaden är möjligtvis den att ledaren för en diktatur oftast fördöms av ledarna för flertalet av världens länder. På det lokala planet - till exempel bland personalen på sjukhuset i Varberg - finns det kanske ingen i omgivningen som säger ifrån på samma bestämda sätt.
Det blir helt enkelt upp till den enskilde att försöka klara situationen på egen hand och det klarar några av oss, andra inte. Å andra sidan går naturligtvis inte heller den som besitter den mentala styrka som krävs för att klara en sådan här situation oberörd ur den och därför är det nödvändigt att vi ständigt är uppmärksamma på vad som händer runt omkring oss.

Tänkvärt ordspråk

Sitter just nu på tåget, på väg till Stockholm för att i morgon lyssna på pensionärsorganisationernas seminarium om pensionssystemet. Det skall bli intressant att höra vad som sägs där. Pensionärsorganisationerna är som bekant ytterst kritiska mot bland annat den så kallade bromsen.

När jag för en stund sedan var ute på facebook såg jag där ett tänkvärt ordspråk:
Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän.

Något vi kan ha anledning att reflektera över lite var.

Kvalspöket avvärjdes direkt

Den här helgen har det varit sammandrag i bowlingens elitserie. Ett sammandrag som var både den sista serieomgången och avgörande för vilka lag som skulle gå till slutspel respektive kvalspel eller rent ramla ur elitserien direkt. Det sistnämnda ödet drabbade Force från Eskilstuna som förlorade på sämre kvot än Flash.
För vår del var förutsättningarna att vi rent teoretiskt - men inte i praktiken - fortfarande kunde gå till slutspel. Men samtidigt var risken för kvalspel överhängande. Vi var därför tvingade att vinna minst en match, och det gjorde vi med råge.

I den första matchen mötte vi Stureby, som inför sammandraget var ett av de lag som hade en reell möjlighet att gå till slutspel. Inför helgen hade laget dessutom förstärkt med den belgiske storspelaren Gery Verbrüggen. I höstens sammandrag hette förstärkningen Matt Miller, som knappast levde upp till förväntningarna - i vart fall inte i matchen mot oss.
Nu var alltså frågan om Verbruggen kunde kompensera de brister som trots allt finns i Sturebys lag. Och visst var han en förstärkning - mot oss gjorde han till exempel 960 och var med detta bäst i Stureby. Att det sedan inte hjälpte är en annan sak.
Vi började starkt och tog den första serien med 5-0. Den andra serien vann vi med 3-2, men det kunde lika gärna ha blivit 4-1 till oss eller 3-2 till Stureby. Den tredje serien serien förlorade vi med 3-1 efter det att ett bord hade slutat oavgjort. I den fjärde serien var det aldrig någon egentlig tvekan - den vann vi med 4-1 och hela matchen med 13-6, vilket innebar att vi i vart fall hade ena foten kvar i elitserien.
Den andra foten fick in i och med att först Göta och sedan Full House slog Mariestad i det sammandrag som spelades i Kalmar. Det senare visste vi och för sig inte förrän efter vår match mot Sundbyberg - en match som vi för övrigt förlorade med 11-9.
Att det blev en förlust där var i och för sig inte mycket att säga om. Det har under året varit två lag som har dominerat serien - Pergamon och Sundbyberg. Innerst inne hade nog flera av oss kalkylerat med en förlust mot just Sundbyberg - det var mot Stureby och Flash vi hade chansen, eftersom vi slog båda dessa lag i höstens sammandrag. Nu var det trots allt ändå så att vi mycket väl kunde ha slagit Sundbyberg också, men den chansen brände vi i andra serien, som vi förlorade med 4-1 men lika gärna kunde ha klarat med 3-2 i baken. Eftersom vi vann den första med 4-1 stod det alltså 5-5 efter två. Tredje gick klart till Sundbyberg med 4-1 och den sista vann vi slutligen med 3-2. Noterbart är ändå att vi hade en högre totalslagning än Sundbyberg - 6869 mot 6846. I den fösta matchen slog vi förresten hela 7101, vilket jag tror var helgens högsta slagning.

Söndagsmatchen mot Flash blev aldrig någon egentlig match. Vi hade inget att spela för och hade följaktligen ingen press på oss. Vi började med 4-1 och 4-1 i de två första serierna och hade därmed skaffat oss ett rejält grepp om matchen. Att vi sedan förlorade de två återstående serierna med 3-2 och 3-2 är inget att säga om. För oss gällde ju matchen ingenting och för Flash gällde den heller ingenting mot slutet, då Force hade fått storstryk av Full House och därmed inte var något hot längre.

I och med sammandraget kan vi alltså göra bokslut för spelåret 2010/2011 och konstatera att vi med lite flyt hade kunnat vara med och konkurrera om slutspelsplatserna. Det var två hemmaförluster som i praktiken spolierade chanserna. En synnerligen onödig sådan mot Full House - vi slog dem ju borta och borde naturligtvis ha gjort det hemma också. Sedan var det rysarmatchen mot Pergamon, som mycket väl kunde ha slutat med seger för oss.
Jag tror att ganska många håller med mig när jag hävdar att vi är så pass bra att vi borde ha varit i slutspel, men det är vi som sagt var inte och det är inget att göra åt - nu. Nu kan vi bara se framåt mot nästa spelår och konstatera att det inte skulle skada med i vart fall en ny spelare med kapacitet att snitta runt 225. Om det sedan är ett önsketänkande, eller inte, återstår att se.

Intressanta uppdrag

Som jag skrev i det förra inlägget har två av de tre senaste helgerna ägnats åt arbete för Svensk Boule. Först vid SWIO-helgen, för tre veckor sedan, och sedan vid slutspelet i Svenska Cupen för damer under den gångna helgen.
SWIO var på sitt sätt en minnesrik upplevelse. Det är ju inte varje dag man matas med toppboule från morgon till kväll. Men samtidigt var det nyttigt för självförtroendet att se toppspelare göra till synes enkla misstag - låt vara i ett helt annat sammanhang än jag är van att spela i, men det var ändå misstag som jag kände igen.
Det som i första hand har fastnat mitt minne från den helgen är alla prestationer jag bevittnade. Några skrev jag om, men flertalet av dem fanns det inte utrymme för. En intressant sak gjorde jag ändå och det var att notera nästan allt som Coccinellelaget - Joakim Andersson, Rickard Nilsson och Jessica Johansson - gjorde i sin förlustmatch mot de slutliga segrarna i huvudtävlingen, det holländska laget Noel Kempeneers, Essa Agzoul och Erik Telkamp. Det var för övrigt en av de mest spännande matcherna jag såg under den helgen och förmodligen också den moraliska finalen.

Det som har fastnat i många andras minne är den händelse då en spelare slog till domaren. En händelse som de här veckorna har diskuterats flitigt på olika diskussionsplank.
Eftersom jag var där för att skriva om tävlingarna talade jag naturligtvis med både domaren och spelaren. Domaren ville av naturliga skäl inte säga mycket mer än att det nog var första gången något sådant inträffade i Sverige. Spelaren hade däremot mycket att säga, merparten var dock sådant som inte var lämpligt att skriva eftersom händelsen redan dagen efter var anmäld till disciplinnämnden.

I vissa avseenden var den gångna helgen lika intressant som SWIO-helgen. Inte för att spelkvaliteten som helhet var lika hög som den var i Skåne utan mer för att flera lag hade en lagledare/coach med sig och sådana är alltid intressanta att studera, i synnerhet som jag själv har "fuskat" en hel del på detta område.
Genomgående anser jag att de lagledare/coacher jag har träffat på inom boulen är alldeles för "snälla". De väntar som regel för länge med att göra något åt ett besvärligt underläge eller när en spelare har uppenbara problem med att få spelet att stämma.

Noteras bör naturligtvis att det också under damcupshelgen förekom några riktiga rysarmatcher och då tänker jag i första hand på finalen, där Carina Jansson och Jessica Johansson från segrarlaget Coccinelle var inblandade i två sådana. Den första med 15 rundor och den andra med 14 rundor - i båda fallen inklusive de där lillen sköts ut.
Carina och Jessica är också ett tydligt exempel på att ett lag med två riktigt duktiga spelare kan gå långt i en sådan här tävling. I deras fall räckte det ju ända till totalseger. Att de dessutom fungerade bra ihop med Elisabeth Larsson i trippeln var helt avgörande för utgången av matchen.

En både häftig och tråkig helg

De tre senaste helgerna har varit synnerligen intressanta. Den gångna helgen, och den för tre veckor sedan, var det jobb för Svensk Boule och den i mitten ägnades åt bowling.
Det här inlägget ägnar jag åt helgen i mitten och tar de andra två senare. Just den helgen var nämligen en av de häftigaste - men samtidigt en av de tråkigaste - helger jag har varit med om. På lördagen for vi till Västervik för att möta Domino i bowlingens elitserie och jösses vilken omgång vi åkte på. Första serien förlorades med 1-4, den andra med 1-4, den tredje med 1-4 och den fjärde med 1-4. Stryk med 16-4 alltså och sanningen var att vi aldrig var riktigt med i den matchen. Visst hade vi lite häng vid ett par tillfällen, men mer var det inte.
På söndagen väntade Pergamon hemma och det är ju inte vilken motståndare som helst, men vi brukar kunna utmana ordentligt hemma. Borta har vi sällan något att sätta emot.
Den här gången hade vi verkligen Pergamon ordentligt i gungning och om logikens lagar hade gällt också i sådana här sammanhang så hade vi också vunnit matchen i stället för att få stryk med 12-8.
I den första serien gjorde vi 1864, vilket inkluderade en 300-serie av Kenneth "Pyzen" Andersson, men förlorade den ändå med 4-1. I den andra var Magnus "Bonnen" Larsens tur att klämma in en trehundring och den serien vann vi med 4-1, trots att vi inte hade "mer än" 1862 i den. I den tredje serien var det Dennis "Bagarn" Johanssons tur att dra in en 300-serie, vilket bidrog till att vi gjorde 2008 i den. Men trots nytt klubbrekord för en serie så vann vi den endast med 3-2 - det borde naturligtvis ha varit 5-0. I den fjärde serien gjorde vi "bara" 1830 och förlorade med 5-0.
Tre 300-serier, klubbrekord för en serie med 2006 och klubbrekord för fyra serier med 7564 räckte alltså inte till seger, trots att Pergamon "endast" fick ihop 7418. Det finns alltså ingen rättvisa inom idrotten.
Det har ju blivit ett antal matcher genom åren, men den här var nog den allra häftigaste jag har varit med. Å andra sidan var det också den allra suraste förlusten jag har varit med om. Och inte blev det bättre av att gänget den gångna helgen fick dubbelstryk vid bortamötena med Mariestad och Force.
Att slutspelsdrömmarna punkterades vid Mötet med Pergamon råder det ingen som helst tvekan om. Efter helgens dubbelförlust kom dessutom kvalstrecket obehagligt nära och därför är en vinst mot Domino hemma, den 19 mars, ett absolut måste. Dessutom är nog minst en vinst vid sammandraget, helgen efter, något alldeles nödvändigt.

Olika världar

Jag är en förhållandevis regelbunden läsare av olika bloggar och diskussionsplank - särskilt bloggar och plank som handlar om boule. I dag läste jag - på ett plank som heter Marias Bouleplank - ett inlägg där skribenten hävdade folk sögs in i boulen på "hans" tid. I dag är det, enligt honom, en helt motsatt situation och det mesta tycks vara Svenska Bouleförbundets fel.
Det första påståendet - att folk sögs in i boulen - förvånar mig. Eftersom jag har varit, och fortfarande är, allmänt idrottstokig borde jag vid något tillfälle ha kommit i kontakt med det där suget. Men - det är klart - om suget existerade tidigare än för 50 år sedan är det förklarligt att jag inte märkte det. Under mina juniorår existerade det nämligen inte mycket mer idrott än orientering, skidåkning och löpning för mig.

Nu - alltså sedan jag började ägna mig åt just boule - märker jag däremot att folks sugs dit. I Falkenbergs Bouleallians - som driver vårt Boulecenter - är vi till exempel drygt 550 medlemmar. Av dessa är det just nu 78 stycken som har tävlingslicens.
När jag - för snart ett år sedan - blev ordförande för alliansen var vi förvisso också många medlemmar och när vi i oktober inledde innevarande period, som medlemmarna nu har betalat medlems- och spelavgift för, var vi också cirka 550 medlemmar. Men precis som i andra organisationer, med äldre medlemmar, försvann ett antal då. Nu är dock detta tapp återhämtat och jag är helt övertygad om att vi framåt sommaren kommer att ha betydligt fler medlemmar än vi har just nu.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag och skribenten på Mariaplanket har levt, och lever, i helt olika världar. Visst borde vi ha fler yngre medlemmar och visst borde vi ha betydligt fler medlemmar med tävlingslicens, men i det stora hela kan vi vara stolta över vår verksamhet. Våra 16 inomhusbanor, och 24 utomhusbanor, är under dagtid tämligen välfyllda och de flesta verkar vara nöjda med den friskvård och sociala samvaro vi erbjuder.

Fler spelare och fler tävlingstillfällen

Jag har uppenbarligen ett problem. Min förmåga att uttrycka mig begripligt tycks vara borta, annars hade Herman förstått att jag inte har någon som helst ambition att utestänga honom från tävlingar. Min ambition är i stället att han skall få fler tävlingstillfällen.
Men jag tror inte att han får fler sådana tillfällen om allt tävlande skall utgå från vilken ålder vi har. Det räcker att studera åldersfördelningen på dem som har tävlingslicens. Det har jag gjort och jag kunde då bland annat konstatera att det i öppen klass finns 872 licensierade spelare - det vill säga spelare som i år fyller lägst 18 år och högst 54 år - och av dessa är 263 damer. I V55-klassen finns det 783 spelare och i V65-klassen 3 313. Totalt var det, när jag kontrollerade, 5 057 spelare med licens.

Vad jag efterlyser är alltså en flexibel klassindelning som i första hand tar hänsyn till spelarna förmåga. Då tror jag både att betydligt fler skulle vara intresserade av att tävla och att Herman skulle få fler tävlingar att välja på. För faktum är ju ändå att det finns en ganska bred topp bland veteranerna, vilka med automatik skulle möta spelare från den nuvarande öppna klassen. Att tvinga in veteraner i den nuvarande öppna klassen tror jag skulle få motsatt effekt.

Att det finns ganska gott om presumtiva licensspelare ser jag på hemmaplan. I den ekonomiska förening (allians) som driver Falkenbergs Boulecenter har vi cirka 550 medlemmar, varav endast 75-80 stycken har licens. När alliansen i söndags arrangerade sitt varje söndag återkommande tiaspel var det 48 deltagare och när alliansen arrangerar andra interna tävlingar - som endast är öppna för alliansens medlemmar - brukar det vara trångt på våra 16 inomhusbanor, eller 24 utomhusbanor.
Även om flertalet av dessa spelare är pensionärer skulle de vara ett gott tillskott bland de licensierade spelarna. Och jag tror att många av dem skulle vara intresserade - om de får möjligheten att möta spelare i olika åldrar, om de har en jämförbar förmåga. Jag tror också att det skulle bli lättare att rekrytera spelare som inte är pensionärer - med vårt varje vecka återkommande öppna hus finns övriga förutsättningar.

Klassindelningen i boule

Så länge jag har hållit på med boule - vilket i och för sig inte är mer drygt 14 månader - har det återkommande förekommit en diskussion om den klassindelning som finns i denna sport. Det vill säga att det en juniorklass, en öppen klass och ett par veteranklasser. I det senare fallet en som heter V55 - där deltagarna måste ha fyllt 55 år - och en som heter V65 - där deltagarna måste ha fyllt 65 år. Ett antal tävlingsarrangörer har också en klass som heter V60 - där deltagarna skall ha fyllt 60 år - men det är ingen officiell klass. Till bilden hör också att det övervägande antalet som har tävlingslicens är veteraner.

Att det är ett, i jämförelse med veteranklasserna - förhållandevis litet antal spelare som tillhör den öppna klassen är naturligtvis ett problem. Om nytillskottet av spelare i denna klass inte är tillräckligt får naturligtvis sporten på sikt stora problem. Det är ju där framtidens profiler skall blomma ut.

Men samtidigt är det stora antalet veteraner en tillgång för förbundet. Utan dessa skulle förbundet snabbt bli en spillra av sitt forna jag. Problemet är bara att allt för många debattörer inte inser detta, eller snarare inte vill inse detta. Om de hade haft denna insikt skulle de naturligtvis inte, offentligt ifrågasätta V55-klassen.

Situationen är nämligen den att ett flertal av dem som deltar i den här debatten ifrågasätter V55-klassens berättigande. Veteranerna borde i stället spela i den öppna klassen, hävdar de med emfas.

Att det råder delade meningar om klassindelningen är i sig inte konstigt. Det är naturligtvis frustrerande för många av dem som tillhör den öppna klassen att de - som en följd av åldersfördelningen inom förbundet - får allt för få tävlingstillfällen. Eller snarare allt för få tävlingstillfällen inom rimligt reseavstånd.
För dem som tillhör den yppersta eliten är väl problemet inte lika stort. De har ju ett utbud av större tävlingar att välja på - tävlingar som många av dem som inte är lika duktiga nog skulle välja bort om de hade något "enklare" att välja på.

Boulens problem är alltså i grunden ett rekryteringsproblem, men också ett klassindelningsproblem. För vem vill - som relativt ny i sporten - starta sin tävlingskarriär som "ett slaktoffer" för etablerade spelare. Nej, den som är relativt ny - eller har en begränsad utvecklingskurva, men ändå vill tävla - föredrar naturligtvis ha ett någorlunda jämnbördigt motstånd.

Därför borde vi inom boulen på allvar diskutera en klassindelning som tillgodoser de olika parternas intressen. Och enligt mitt sätt att se på problemet finns det all anledning att fundera över något som tar mer hänsyn till den enskildes förmåga än till vederbörandes ålder. Så långt håller jag alltså med dem som ifrågasätter veteranklasserna, men jag förstår inte vitsen med att "tvinga" medelmåttiga veteraner att möta duktiga spelare från den nuvarande öppna klassen.

När jag har framfört mina tankar har dessa tolkats som att jag vill inför ett stort antal klasser, men så är naturligtvis inte fallet. I vart fall vill jag inte att det skall vara många klasser i en och samma tävling. Däremot kan det kanske vara idé att variera indelningen mellan olika tävlingar. I någon kan det till exempel finnas en högre gräns, men ingen lägre, och i en annan kan det finnas en lägre gräns, men ingen högre.

Egentligen har jag ingen bestämd åsikt om var gränserna skall dras, eller hur underlaget skall se ut. Någon form av rankingpoäng borde dock vara möjligt att införa i alla tävlingar. Men formerna är som sagt var inte det viktiga, det är i stället att vi lägger prestigen åt sidan och tänker fritt.

En helg i moll och dur

Den gångna helgen började verkligen i moll. Ja, till och med torsdagen gick i moll. I vart fall när vi - det vill säga SPF Falkenberg - mötte Falkenberg Petanque i Varbergs veteranserie i boule. Vi fick däng med 10-6 och det var ingen höjdare, kan jag lova. För egen del var jag både lagledare och reserv, men gick in först i den sista matchen. Vi - Anita Berg och jag - vann visserligen den, men i det stora hela var det ingen större tröst.

I går - lördag - var det så dags att möta Hjärt och Lung Vit i Falkenbergs motsvarande serieboule. Och där inkasserade vi - SPF Getingen - vintersäsongens första förlust, också där med 10-6. För egen del blev det fyra matcher och fyra förluster. Låt vara att den första var så knapp som 13-12, det var ändå en usel dag. Många tror kanske att vi underskattade motståndet, men det tror inte jag. Vi var helt enkelt inte bättre och med så många vinster som vi hade i bagaget kommer det oundvikligen, förr eller senare, en förlust. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

I dag - söndag - var det dags för en så kallad måste-match i bowlingens elitserie, där jag som bekant är coach för BKF Falkenberg. I dag mötte vi Kulladal, som i går vann dubbelt i Göteborg, först mot Joker och sedan mot Pergamon. Något som fick till följd att vi inför dagens match låg på kvalplats i serien - i och för sig med färre spelade matcher, men ändå på kvalplats.
För att inte hamna på efterkälken var det således alldeles nödvändigt att vinna dagens match. Och det gjorde vi - med besked. Första serien vann vi med 4-1 och en totalslagning på 1921, vilket är en av de bästa serier laget någonsin har presterat. Andra serien vann vi med 5-0 och avgjorde i praktiken därmed matchen.
Visst kan det vara lite lurigt att leda med 9-1, men det vill ändå mycket till för att motståndarna skall hämta upp ett så stort försprång. Nu är för all del tredje serien något av en akilleshäl för oss, men med lite flyt fick vann vi två bord och därmed var matchen vunnen. Fjärde serien slutade också 3-2 till Kulladal och även där hade vi lite flyt som fick med oss två bord.
Totalt vann vi alltså med 13-7 och avancerade till sjätte plats i serien. Därmed har vi fortfarande chansen att nå slutspelet och en något mindre risk att hamna på kvalplats. Men så jämn som serien är det här spelåret kan nästan vad som helst hända. Lite av det flyt vi hade i dag skulle inte skada att ha också i fortsättningen. Oflyt hade vi förra helgen så det räcker för resten av serien.

Segern mot Kulladal innebar alltså att helgen ändå slutade i dur. Det kan inte ens förlusten i den första matchen i eftermiddagens tiaspel- i boule - ändra på. Dessutom blev det ju vinst i de andra två matcherna och det är jag helt nöjd med.

Skandalöst dålig halkbekämpning

Häromdagen skrev jag en kommentar på Facebook, där jag talade om vad den synnerligen idrottsintresserade kyrkoherden i Falkenberg, Henrik Lindman, frågade mig för någon vecka sedan.

Hur många kommuner har ett fotbollslag i Superettan, ett volleybollag som är flerfaldiga svenska mästare, ett bordtennislag som tillhör de bästa i landet och ett bowlinglag som spelar i elitserien?
Av naturliga skäl kunde jag inte svara, eftersom jag inte tror att det finns någon sådan kommun. I vart fall inte någon med ungefär samma invånarantal som Falkenberg, där vi i dag är drygt 40 000. I detta avseende är alltså Falkenbergs kommun lite extra, men i en del andra avseenden är det verkligen lite si och så.

Vi har också en bouleanläggning som jag tycker är lite extra. Kanske beroende på att jag är ordförande i den allians som driver anläggningen, men ändå en ganska saklig bedömning. Eller vad sägs om 16 banor inomhus och 24 banor utomhus och att anläggningen ligger i det natursköna Vallarnaområdet, med den riksbekanta utomhusscenen på ett par hundra meters avstånd. Till bilden hör också att alliansen har cirka 550 medlemmar - flertalet pensionärer - som var och en, efter förmåga, medverkar i driften.

Vad gäller det ideella engagemanget är det alltså inget problem med bouleanläggningen. Men från kommunens sida är intresset ganska svalt. När vi diskuterade ett, efter omständigheterna, ringa driftbidrag var intresset minst sagt svalt. Det är ungdomsverksamhet som skall premieras, inte att medverka till att äldre människor är vid så god hälsa att den dag då de på allvar belastar kommunens ekonomi skjuts så långt som möjligt på framtiden.
Riktigt illa är det också vintertid. Under den senaste tiden har gatan som de flesta använder till anläggningen haft ett tjockt islager, där det har uppstått så djupa hålor att det har varit risk för att låga bilar skall skrapa i underredet. Och halkbekämpningen har varit i det närmaste obefintlig. Parkeringsplatserna har sett ut som isbanor.

Jodå, det är flera som har kontaktat både kommunen och Skanska - som sköter vinterhållningen åt kommunen - men ingen är intresserad av att ta något ansvar. Från alliansens sida sköter vi efter bästa förmåga den del som faller på vårt ansvar, men vi har inte resurser att sköta de delar som är kommunens ansvar. Visst har vi lite grus stående, men det räcker inte ens till en bråkdel av parkeringsplatserna - som för övrigt också är avsedda för dem som besöker den idrottshall som ligger alldeles intill boulehallen.

Vad ingen tycks inse - varken kommunen eller Skanska - är att det här handlar om ganska många personer som inte har den allra bästa balansen. Det är med andra ord ett under att ingen har brutit en arm, ett ben eller ett lårben. Halkat omkull är det flera som har gjort, men vad jag vet har de klarat sig relativt bra.