onsdag 3 oktober 2018

I brist på sanningen bakom majoritetsskiftet i Falkenberg

Det är inte ofta jag saknar möjligheterna att skriva politiska kommentarer. De många åren som Hallands Nyheters politiska redaktör gjorde mig tämligen mätt på politik. Ja, jag var faktiskt så mätt på de politiska diskussionerna att jag blev något av en politisk sökare.
Med tanke på att jag under HN-åren blev ganska nära bekant med flera av de lokala politikerna var det inte helt enkelt finna en politisk hemvist på det lokala planet
Ärligt talat har jag ännu inte hittat något självklart alternativ och vid årets val följde jag därför mitt eget råd: "Tro inte att du kan hitta något parti som tycker likadant som du själv gör. Välj något som du kan stå ut med!"

Det vore en överdrift om jag påstod att bilden har klarnat efter valet. Nu är det emellertid agerandet efter valet som förbryllar.
Att resultatet ser ut att bli ett majoritetsskifte är i sig inte särskilt anmärkningsvärt. Jag tror faktiskt att det enbart är nyttigt att sådana skiften sker då och då.
Min förhoppning är dock att ett majoritetsskifte inte får samma konsekvenser som det brukar få på riksplanet. För oss utomstående brukar nämligen det mest markanta med dessa skiften vara att parterna inte bara byter positioner. De byter också åsikter med varandra!

Hur det blir med detta på det lokala planet återstår att se. Att det blir ett liknande scenario verkar dock inte helt långsökt.
Utan att längre vara speciellt väl insatt i lokalpolitiken inbillar jag mig ändå att problemen - efter ett majoritetsskifte - är ungefär desamma som de var före skiftet. För en ny majoritet handlar det därför om att samtidigt lösa såväl dessa problem som att - i vart fall nödtorftigt - leva upp till de löften som ställdes ut i valrörelsen.

Åter till agerandet efter valet. Ingen kan ha undgått att det finns minst två uppfattningar om hur överraskande utgången är.
I sig är det helt ointressant vilka teorier vi - som inte var närvarande - har om varför det blev som det blev. Det enda som är riktigt intressant är en sanningsenlig redogörelse över de olika turerna, men någon sådan redogörelse lär vi knappast få ta del av.
Det enda som då återstår är naturligtvis spekulationer och här kommer mina:

Under mina mest aktiva år inom HSB var jag med om flera fusioner, där såväl "stora" som "små" aktörer skulle samsas under en och samma hatt. I samband med dessa förhandlingar var det ytterst viktigt att den "stora" aktören visade tillräcklig hänsyn gentemot de "mindre" aktörernas traditioner och önskemål.
Det är just brister i detta hänsynstagande jag anar i bakgrunden. I den tidigare Alliansen+ fanns det ju två aktörer som mandatmässigt var betydligt större än de andra, vilket med automatik krävde ett ganska omfattande hänsynstagande.
Om detta hänsynstagande har funnit, eller inte, har jag naturligtvis ingen aning om. Av några kommentarer att döma verkar det dock ha funnits olika åsikter om detta.

En annan sak som jag har reagerat på är att Sara-Lena Bjälkö (SD) tycks ha varit synnerligen väl medveten om vad som hände, medan representanterna för såväl C som M påstår sig ha varit helt ovetande.
Den omedelbara reaktionen på detta är naturligtvis att SD kan ha funnits med på ett hörn i de diskussioner S, V, MP, L och KD har haft. Men - samtidigt verkar det långsökt att M och C skulle ha varit helt ovetande om att S har lagt ut trevare till de andra tre partierna i Alliansen+.
Ytterligare en teori har Stig Persson lanserat - som av innehållet i texten att döma kan vara den tidigare ombudsmannen för Moderaterna. Han spekulerar i att det kan ha funnits ett motstånd mot att ge en person, utan tidigare politisk erfarenhet, kommunens ledande förtroendeuppdrag och så kan det naturligtvis också vara.

Vad som än har hänt - alternativt inte har hänt - är det som sagt var viktigt att få veta den verkliga anledningen till den utveckling som av vissa applåderas och av andra kritiseras. Nästan lika intressant blir det att följa utvecklingen på Facebook, där det länge har funnits några som återkommande har ifrågasatt de majoritetsbeslut som har tagits.
Om detta ifrågasättande fortsätter kan vi nog dra slutsatsen att det i vart fall har funnits någon form av omtanke om kommunen bakom de torgförda åsikterna. Om det däremot inte fortsätter kan vi kanske dra andra slutsatser.


onsdag 24 augusti 2016

Inte lätt att söka sig fram i den partipolitiska djungeln

Efter att en stor del av livet ha levt med och av politiken - bland annat som politisk redaktör - är det ganska komplicerat att vara en av dem som nu söker sig fram i den partipolitiska djungeln. Mitt senaste försök, att få ett klart och tydligt besked om lokalpolitiken, misslyckades kapitalt.

Bakgrunden är att Falkenbergs ledande oppositionspolitiker, Per Svensson (s), häromdagen hade en insändare i Hallands Nyheter - för övrigt den tidning där jag hade min dagliga gärning i närmare 25 år.
Per Svenssons insändare löd så här:
"I veckan får alla familjer med barn i förskola en räkning för juli. För en familj med två barn rör det sig om cirka 2 000 kronor under en månad med många inköp till barnen. Tidigare var det avgiftsfritt under juli med det togs bort av det grönblå styret i kommunen som en ”effektivisering.”Vi sa nej och tycker inte att barnfamiljerna ska betala på semestern när barnen är hemma. I Hylte kommun där Socialdemokraterna styr med bland annat L och MP har man infört avgiftsfri semestermånad i förskolan i år. Det spelar roll vilka du röstar på i kommunvalet!
Per Svensson"
Det låter ju väldigt bra, det Per Svensson skriver. I vart fall för dem som har barn på en förskola i Falkenberg. Det enda kruxet kan möjligtvis vara frågan om vem det är som skall betala, om det inte är de som utnyttjar denna kommunala tjänst.
Av en händelse fick jag på Facebook se ett inlägg om just den här insändaren. Det var en annan socialdemokratisk politiker, som efter ett par turer var tydlig med att den som endast använder sin plats i elva månader endast skall betala för elva månader. När jag då försökte få ett besked om vem i kommunen det är som skall betala den tolfte månaden, om inte de som utnyttjar skolan skall vara med och betala, tog plötsligt Per Svensson över svaranderollen.
Han var naturligtvis välkommen - nu fanns det plötsligt en möjlighet att få besked direkt från källan, trodde jag. Men - oj vad fel jag trodde.
I och för sig gav han något besked - till exempel att hans ambition är att styra föräldrarnas semester till juli månad och att detta skall ske genom att denna månad är avgiftsfri. Föräldrar som inte har möjlighet att ta ut sin semester i juli månad får - om jag fattade vår diskussion rätt - skylla sig själva.
När jag hänvisade till hans insändare - och skrev att han i den gav sken av att han ville införa en avgiftsfri semestermånad för alla - var han inte alls med på noterna. Det var min tolkning, skrev han och påpekade att han inte har skrivit det.
Min självklara följdfråga - hur hans insändare då skall tolkas - förblev i det stora hela obesvarad.
Det hela slutade för övrigt med att Per Svensson på ett bryskt sätt avslutade den svaranderoll han övertagit från en annan socialdemokrat.
Med tanke på att jag har räknat flera av hans företrädare, i den socialdemokratiska oppositionsledarrollen, som mina personliga vänner blev jag en aning förvånad över hans tillvägagångssätt. Å andra sidan är han naturligtvis i sin fulla rätt att agera som han själv finner lämpligt.
Slutsatsen av det här blir dock att Per Svensson knappast kan räkna med någon framtida sympati från denna sökare i den partipolitiska djungeln. 

onsdag 22 juni 2016

Från C, via Folkets Kyrka, till ÖPPEN KYRKA - en kyrka för alla

När det blev klart med ett nytt storpastorat i Falkenberg bestämde jag mig. Nu är  det dags för mig att avsluta den kyrkopolitiska karriären. Därför erbjöd jag mig att som en – förmodligen – sista insats vara med i valnämnden inför 2017 år kyrkoval. En nämnd som för övrigt lär få mycket mer att göra än flertalet ännu har insett. Det nya pastoratets valberedning förslog mig också som ordförande för denna nämnd.

Men – efter det att jag offentligt talat om att den ende sökande som jag egentligen visste något om enligt min uppfattning var lämplig som kyrkoherde förändrades allt. Nu var jag inte längre önskvärd – inte ens av dem som jag tidigare betraktat som ”mina egna”. Märk väl att jag inte med ett ord uttalade mig om övriga sökanden.

Som en följd av detta har jag nu sökt medlemskap i ÖKA (ÖPPEN KYRKA - en kyrka för alla).
En kyrkopolitisk gruppering, vars åsikter jag länge har delat.

Eftersom jag nu inte skall delta i valnämnden bör jag ha tid vara med och kampanja för dem som eventuellt är intresserade av att ställa upp för ÖKA i nästa års kyrkoval.

Den som funderar över vad ÖKA står för kan söka information på nätet via adressen oppenkyrka.se

söndag 5 april 2015

Alla människors lika värde och rättigheter

Den tidigare chefredaktören för Östgöta Correspondenten och Svenska Dagbladet - även grundare av Dagens Industri - Bertil Torekull, som numera tillhör miljöpartiet, har skrivit en debattartikel med namnet "Dags att tillfälligt stoppa invandringen". Han skriver bland annat att det är dags att utlysa undantagstillstånd i flyktingfrågan, tillfälligt stoppa invandringen och ta en paus för att tänka över systemet.

Bertil Torekulls debattartikel resulterade - naturligtvis - i ett antal inlägg på facebook och nedanstående reagerade jag på:


NN: Läs o tänk.....inte bara med hjärtat utan använd även huvudet


Denna minst sagt provocerande uppmaning följdes av följande meningsutbyte, mellan NN och mig:


Ove Johansson: Mitt hjärta och mitt huvud säger samma sak. Hur är det hos dig, NN?

NN: Jag håller nog mera med den som skrivit artikeln

Ove Johansson: Det där förstår jag inte. Betyder det att ditt hjärta säger en sak och ditt huvud en annan? Mitt hjärta, och mitt huvud, säger att vi alltid skall försöka hjälpa medmänniskor som har det svårt. Och detta oavsett vem det är.

NN: Vi är nog inte helt överens där jag ser det nog mera som att vi kan inte vara hela världens dåliga samvete vi har människor i Sverige som också har det svårt som knappt får någon hjälp vi har helt enkelt inte råd att hjälpa alla alla länder får hjälpas åt men den viljan finns inte o då tar Sverige på sig det ansvaret. Vi kommer inte längre i denna diskussion utan vi kan bara konstatera att vi ser o tänker olika o det är vår fulla rätt o jag respekterar dig för din åsikt o då får du respekterar mig för min

Ove Johansson: I mina ögon har vi precis börjat diskussionen och du har fortfarande inte svarat på min fråga. Naturligtvis respekterar jag din åsikt, men jag ännu inte har förstått vad den innebär. Jag anser, som jag redan har påpekat, att vi alltid skall försöka hjälpa medmänniskor som har det svårt. Och detta oavsett vem det är - alltså oavsett om det någon som är född i vårt land eller någon som har sökt skydd här. I Falkenbergs kyrka togs det till exempel i dag upp kollekt till Open Doors - en organisation som stöder förföljda kristna världen runt.

Ove Johansson: Eftersom NN - trots sin provocerande inledning av den här diskussionen - inte tycks vara intresserad av att utveckla densamma får jag försöka göra detta på egen hand. Men - det kommer att ske på min bloggsida: ovekalle.blogspot.se.


Om jag har uppfattat Bertil Torekull rätt så vill han stänga våra gränser på samma sätt som skedde 1989, under Balkankrisens tid. Detta var ett tillfälligt invandringsstopp, med undantag för så kallade FN-flyktingar.

Som jämförelse kan vi konstatera att våra nuvarande asylregler grundas på FN:s flyktingkonvention, med tillägget att Sverige också skall ge uppehållstillstånd till den som är "alternativt skyddsbehövande" i enlighet med EU:s gemensamma regler samt till övriga skyddsbehövande i enlighet med den nationella utlänningslagen.

Av ovanstående kan vi konstatera att de regler som gäller i asylfrågor är hårda. I mina ögon ibland hårdare än de borde vara, men det är något som ligger utanför denna diskussion.
Jag kan också konstatera att många - alldeles för många - blandar ihop begreppen flyktingar och invandrare. När de som blandar ihop dessa begrepp talar om flyktingar tror jag att de i själva verket menar flyktingar - alltså medmänniskor som av olika skäl har känt sig hotade till livet och därför har flytt från sitt land. Jag är ganska övertygad om att flertalet av dessa flyktingar - även om de har sökt asyl i vårt land - helst av allt vill få möjligheten att återvända till sitt hemland, för att där kunna leva i fred och frihet.

Åter till vad denna diskussion nog egentligen handlar om - det vill säga vår förmåga att ta emot flyktingar. Visst har många rätt, som påpekar att det är ett problem. Jag delar Bertil Torekulls uppfattning i ett avseende, nämligen att vi behöver tänka över systemet. Det råder ingen som helst tvekan om att systemet för vårt stöd till människor på flykt måste förbättras och detta alldeles oavsett var, och när, detta stöd sker.

Men - samtidigt vill jag inte ge avkall på min grundåsikt, att vi måste försöka hjälpa alla medmänniskor som har det svårt. Jag är troende och ser mig - i vart fall i detta avseende - som en kristen humanist.
Just därför har jag vid flera tillfällen sympatiserat med Open Doors och denna organisations verksamhet.

Att stänga gränserna ser jag således inte som ett önskvärt - eller tänkbart - alternativ. Dessutom tror jag inte att de som förespråkar ett sådant alternativ vill stoppa alla som söker sig till vårt land. Flertalet EU-medborgare är nog välkomna hit, men inte alla. Och då tänker jag till exempel på de tiggare som kommer från EU-landet Rumänien.










söndag 25 augusti 2013

Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat

Inför årets kyrkoval - som genomförs den 15 september - har vi bildat en ny nomineringsgrupp som heter Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat. Bakgrunden till detta beslut är påståendet att en nomineringsgrupp som har ett partipolitiskt namn med automatik är styrt av detta parti.

Detta påstående stämde definitivt inte i vårt fall - när vår nomineringsgrupp hette Centerpartiet. Så länge jag har ställt upp som kandidat i ett kyrkligt val är det ingen annan än vi som har påverkat vårt program, än vi som har stått på valsedeln. Dessutom har vi - bortsett från ett val - under alla år själva betalat vår folder. Något som i år - precis som vid tidigare val - innebär att vi inte har råd med en påkostad flerfärgsbroschyr utan får nöja oss med en betydligt enklare.

För att ytterligare befästa att vi inte styrs av någon partipolitik beslutade vi oss inför årets val att använda beteckningen Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat. Därmed tillhör vi gruppen partipolitiskt obundna nomineringsgrupper i kyrkovalet. Något som i sin tur innebär att gruppen Kyrkans Vänner har fel när den påstår sig vara "det partipolitiskt obundna alternativet i kyrkovalet 2013 i Falkenberg-Skrea pastorat". Det finns nämligen minst ett ytterligare partipolitiskt obundet alternativ och det är Folkets kyrka.

Vilka är vi då som ställer upp för Folkets kyrka?

Flera av oss har ett mångårigt engagemang inom Svenska kyrka. För egen del innebär det till exempel att jag har varit kyrkvärd sedan 1998 och att jag inte bara är förtroendevald utan också att jag de senaste åren har medverkat i församlingens "Levande julkrubba".

Vad vill vi åstadkomma med vårt engagemang?

Grundinställningen är att vi vill ha en öppen folkkyrka som är tillgänglig för alla. Därav namnet Folkets kyrka.

Följaktligen vill vi ha en välkomnande kyrka, där alla får plats.

Vi vill också ha en kyrka som har miljö- och samhällsengagemang.

Hurdan är då den kyrka som jag vill ha?

I veckan som gick var jag på en begravning, där jag fick en riktig aha-upplevelse om hurdan den kyrka är som jag vill ha. Många av dem som var med på denna begravning tillhör dem som har det - har haft det - besvärligt i livet. Där och då fick jag klart för mig att den kyrka jag vill verka i har en famn som är öppen också för dessa människor.
Samma tanke slog mig för övrigt vid dagens gudstjänst i Falkenbergs kyrka, där några av dem som besöker församlingens "mötesplats" medverkade. "Min" kyrka skall vara öppen och välkomnande för alla.

I samband med VM i friidrott och den diskussion som uppstod i och med att Emma Gren Tregaro målade sin naglar i regnbågens färger kom jag att tänka på en av de punkter vi har "En öppen folkkyrka - tillgänglig för alla". Nämligen en kyrka där prästerna även viger par av samma kön.

Vi är alltså en nomineringsgrupp som sätter kärleken i första rummet. Kanske kan man säga att vi är en regnbågsgrupp?

Här under kan du se hur sidorna i vår broschyr ser ut:













söndag 16 december 2012

Sammankomster i kyrkan skall ske på kyrkans villkor

Det har under en längre tid kliat rejält i fingrarna, när det gäller debatten om skolavslutningar i kyrkan, och nu kan jag inte stå emot längre. Som information bör dock påpekas att jag både är kyrkopolitiker och kyrkvärd. Jag är med andra ord jävig i denna fråga och borde därför avstå från nedanstående rader.

Detta till trots måste jag ändå få säga att agerandet från skolvärldens byråkrater gör mig både förvånad och upprörd. Hur i all sin dar kan en statlig instans få för sig att den skall diktera som får sägas och inte får sägas i kyrkorummet. Svenska kyrkan är inte längre någon statskyrka, alltså skall inte statens byråkrater lägga sig i kyrkan göranden och låtanden. Om en skola vill använda kyrkorummet för sin avslutning skall naturligtvis detta ske på kyrkan villkor och inte på skolans. Att jag sedan inte kan förstå varför skolan lägger en avslutning i kyrkan, och inte i sina egna lokaler, är en annan sak.

Visst förstår jag att det är smidigt för skolan att låta kyrkan sköta avslutningen, då slipper ju de inblandade från skolans sida ifrån en del av det arbete de rimligtvis borde sköta. Något som de också - om jag har förstått det hela rätt - har betalt för att göra. Men - samtidigt är det naturligtvis smart att skapa en situation som leder till att många människor mer eller mindre kräver att avslutningen skall ske i kyrkan.

För att inget missförstånd skall råda bör det sägas att jag välkomnar de skolbarn som vill samlas i kyrkan i samband med att skolan tar lov. Min poäng är dock att detta skall ske på eget initiativ och inte som ett kollektivt arrangemang. Det "beordrat" kollektiva bör genomföras inom skolans egna väggar.

torsdag 9 februari 2012

Märkliga reaktioner

Under mina år som politisk kommentatorer gjorde jag mig knappast känd som en förespråkare för moderata idéer - snarare tvärtom. I efterhand har jag också fått påpekanden om att jag alltid kritiserade just moderaterna. Detta ställer jag i och för sig inte upp på till hundra procent, men något ligger det kanske i kritiken.

Mot denna bakgrund borde jag alltså närmast ha gått i taket efter statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om en mera flexibel pensionsålder, men det gjorde jag inte. Nej - jag tycker i stället att det är ett synnerligen förnuftigt förslag. Visst skall det vara möjligt för den som vill, och orkar, att få arbeta efter fyllda 67 år. Den senare åldern är som bekant den gräns som i dag gäller när det handlar om en anställds rättighet att få vara kvar på sin arbetsplats.

Det jag känner mig störd av är de reaktioner Reinfeldt har fått på sitt utspel. Kommunals reaktion har jag tolkat som att detta fackförbund vill förbjuda människor att arbeta efter en viss ålder - vilken förefaller något oklart.
Lika märkligt är det hur en stor del av mina tidigare kollegor har hanterat utspelet. Många av dem har hanterat frågan som om Reinfeldt vill tvinga människor att arbeta till 75 år, vilket han definitivt inte har föreslagit. Det senare har han dessutom påpekat i varenda intervju jag har hört.
Ett kort ögonblick slog mig tanken att dessa forna kollegor kanske har drabbats av skråtänkande. Det är ju som bekant ett stort antal journalister som arbetar, och har arbetat, efter sin pensionering - ett antal dessutom ganska långt upp i åren. Det kan väl inte vara så illa att detta enbart skall vara möjligt för just vår yrkesgrupp?

I dagens nummer av Falkenbergsposten läste jag dessutom svaren på veckans fråga, som löd: Kan du tänka dig att jobba tills du är 75?
Där svarade en pensionerad egen företagare att det är bedrövligt. Välfärden är förstörd. Visserligen jobbar han själv, men att andra skulle göra det är otänkbart.

Det verkar alltså som om de flesta som reagerar gör det utifrån sin egen situation, inte med utgångspunkten att en stor andel av dem som föds i dag beräknas leva tills de är 100 år och inte med utgångspunkten att det bör vara den enskilde som avgör - inte ett antal självutnämnda förståsigpåare.

Jag är förvisso inte helt förtjust i alla valfrihetsprojekt som har lanserats, men det här gillar jag och det tror jag att flertalet av landets pensionärsorganisationer också gör.
Många av reaktionerna ser jag däremot som ett utslag av ålderism, alltså en ren diskriminering av äldre människor. Det senare kan förvisso också vara en förklaring till en del reaktioner. Åldersdiskriminering är förbjudet på arbetsmarknaden, men inte när det handlar om personer som har passerat 67-årsdagen.