En märklig demonstration

I samband med utfrågningen av riksdagspartierna - som fyra pensionärsorganisationer arrangerade i går - genomförde det politiska partiet SPI en demonstration utanför möteslokalen. En demonstration som förvisso har sin grund i att SPI inte var inbjudet att delta bland de svarande, men samtidigt en demonstration som i efterhand ter sig allt märkligare.

När jag kom hem, och tänkte över eftermiddagen, insåg jag att SPI faktiskt demonstrerade mot sina egna, presumtiva väljare. Och det har jag aldrig varit med om att ett parti tidigare har gjort, men någon gång skall naturligtvis vara den första.
Å andra sidan är det kanske inte demonstrationen helt överraskande. Det kommer ju från och till propåer från SPI som tyder på att de partipolitiskt obundna pensionärsorganisationerna inte står särskilt högt i kurs hos detta parti. Så sent som i maj fick både SPF och PRO varsin känga en debattartikel, författad av två SPI-representanter. Och vid gårdagens demonstration delade partiet ut ett litet flygblad som knappast kan ses som en kärleksförklaring till pensionärsorganisationerna.

Det underliga är att partiet i samma andetag både vill bli särbehandlat vid sådana tillfällen som vid gårdagens utfrågning och ger sken av att vilja samarbeta för att få landets pensionärer att uppträda som en enhetlig grupp. Men den som går in på partiets hemsida. på Internet, finner snart att det nog inte är så mycket med den där samarbetsviljan. I partiets länkarkiv finns det nämligen inte en enda genväg till en partipolitiskt obunden pensionärsorganisation.

Av någon för mig underlig anledning hamnade jag i skottgluggen inför gårdagens utfrågning. Som ordförande för SPF i Halland kan jag förvisso stå ut med det, men det förändrar ändå inte fakta - nämligen att det var fyra organisationer som arrangerade utfrågningen och att allt redan var klappat och klart när jag tillträdde som ordförande.
I går hände det dessutom en ganska intressant sak. Jag kom till Stadsteatern i förhållandevis god tid och passerade då förbi SPI-folket utan att någon brydde sig om mig. En kvart innan vi skulle börja insåg vi att det saknades en kamera, vilket ledde till att jag gick hem och hämtade en. När jag gick ut från lokalen var det fortfarande ingen i SPI-ledet som brydde sig om mig.
Men när jag - någon minut innan utfrågningen skulle börja - kom tillbaks igen var jag plötsligt väldigt intressant. Kanske berodde det på att HN-reportern Anders Lindström då stod bredvid demonstranterna och att det då fanns en möjlighet att få till en konfrontation med mig i hans närvaro.
Av förklarliga skäl hade jag då inte tid med en sådan konfrontation - utfrågningen skulle ju just börja. Dessutom var jag inte särskilt intresserad av att bli ett verktyg i SPI:s politiska propaganda. Jag är distriktsordförande för en partipolitiskt obunden organisation och skall därför förhålla mig neutral. Att jag sedan reagerar när någon beter sig på ett märkligt sätt är en helt annan sak. Och vilket val jag gör i vallokalen är det ingen som har med att göra.