Intensiva dagar i Stockholm med både boule och bowling

Det har blivit en hel del Stockholm den senaste veckan. Efter SPF:s distriktsstyrelse i måndags förmiddag och eftermiddagens samrådsmöte, mellan pensionärernas distriktsorganisationer i Halland, tog jag på kvällen tåget till Stockholm. (Eftersom jag har skaffat mig ett nytt årskort hos SJ - för övrigt det tredje i rad - så finns det inget annat realistiskt resealternativ för mig.)
Under tisdagen var det möte med HSB Riksförbunds valberedning. Vi skall leta upp en ny förbundsordförande och har därför en hel del att diskutera. Jag har dock gott hopp om att vi skall lösa denna uppgift. Efter detta möte var det dags att åter sätta sig på tåget, nu för att resa hem till Falkenberg igen.
Torsdag middag bar det åter iväg till Stockholm, denna gång i sällskap med Laila. Vi skulle helt enkelt tillbringa några dagar där, för att både koppla av och träffa två av hennes syskonbarn.

I går, lördag, tog jag mig ut till Djurgården och Prins Bertils Boulehall, där ett antal juniorer möttes i årets upplaga av Prins Bertils Juniorcup. Även om intresset för denna tävling är ganska ljumt bland bouledistrikten kunde jag konstatera att vi - trots svårigheterna att rekrytera ungdomar - faktiskt har några juniorer som kan bli riktigt bra, om de bara lyckas hålla intresset vid liv och får den stöttning som krävs för en fortsatt positiv utveckling.
En annan sida av lördagens tävling är att både Joachim Andersson och Jessica Johansson fanns på plats, vilket naturligtvis är positivt för ungdomarna. Är det några som har förutsättningar att driva svensk ungdomsboule framåt så är det nog dessa två. I synnerhet nu, när Leif "Tullen" Rappner anser att han har nått vägs ände på sin gedigna insats. Men - jag undrar ändå om inte Joachim och Jessica hade gjort ännu större nytta vid VM i Turkiet.
Jo, jag vet att båda har tackat nej till landslagsspel. Men samtidigt tror jag att båda år så pass förnuftiga att de - med de rätta diskussionsförutsättningarna - skulle kunna tänka sig att ompröva detta beslut. Om båda parter i den här konflikten lägger prestigen åt sidan borde det finnas goda förutsättningar för ett positivt resultat.

I dag, söndag, tillbringade jag några förmiddagstimmar i Mälarhallen - som också heter Bowl o Rama. Där var det match i bowlingens elitserie mellan hemmalaget Stureby och Sundbyberg. Noteras kan att dessa båda lag både före och efter dagens match toppar tabellen.
Precis som som ofta i dagens elitbowling var det höga siffror i den här matchen. Hemmalaget fick ihop 7144 och gästerna 7246, vilket jag normalt sett borde ha upplevt som imponerande. Men det gjorde jag faktiskt inte.
Den elibowlare är inte född som inte klarar av att göra höga siffror när det finns en tratt som inbjuder till detta. Visst finns det de som bara hittar tratten när de "missar", men de riktigt duktiga hittar den omedelbart.
Det var med andra ord en ganska tråkig tillställning för den som inte är supporter till något av lagen. Efter två och en halv serie valde jag därför att fika och efter tre serier gick jag därifrån. Besviken är kanske inte rätta ordet, snarare liknöjd.
Inom boulen finns det de som talar om kris, men det är nog bara förnamnet till vad bowlingen riskerar. Visst kan det vara trevligt för något lags supportrar när banorna är så trattade att det blir rena fantasisiffrorna och visst kan det vara trevligt för ett annat lags supportrar när banorna är så kort oljade att motståndarna inte har den minsta lilla chans att hävda sig. Men för bowlingens framtid är det helt förödande.
Enligt min åsikt är det alldeles nödvändigt att införa ett begränsat antal oljeprofiler som får användas i elitserien. Och lika nödvändigt är det att motståndarna i tid får veta vilken profil de skall spela på. Med sådana förändringar finns det i vart fall förutsättningar för ett spel som även en kräsen, neutral åskådare kan ha behållning av.