Intressanta uppdrag

Som jag skrev i det förra inlägget har två av de tre senaste helgerna ägnats åt arbete för Svensk Boule. Först vid SWIO-helgen, för tre veckor sedan, och sedan vid slutspelet i Svenska Cupen för damer under den gångna helgen.
SWIO var på sitt sätt en minnesrik upplevelse. Det är ju inte varje dag man matas med toppboule från morgon till kväll. Men samtidigt var det nyttigt för självförtroendet att se toppspelare göra till synes enkla misstag - låt vara i ett helt annat sammanhang än jag är van att spela i, men det var ändå misstag som jag kände igen.
Det som i första hand har fastnat mitt minne från den helgen är alla prestationer jag bevittnade. Några skrev jag om, men flertalet av dem fanns det inte utrymme för. En intressant sak gjorde jag ändå och det var att notera nästan allt som Coccinellelaget - Joakim Andersson, Rickard Nilsson och Jessica Johansson - gjorde i sin förlustmatch mot de slutliga segrarna i huvudtävlingen, det holländska laget Noel Kempeneers, Essa Agzoul och Erik Telkamp. Det var för övrigt en av de mest spännande matcherna jag såg under den helgen och förmodligen också den moraliska finalen.

Det som har fastnat i många andras minne är den händelse då en spelare slog till domaren. En händelse som de här veckorna har diskuterats flitigt på olika diskussionsplank.
Eftersom jag var där för att skriva om tävlingarna talade jag naturligtvis med både domaren och spelaren. Domaren ville av naturliga skäl inte säga mycket mer än att det nog var första gången något sådant inträffade i Sverige. Spelaren hade däremot mycket att säga, merparten var dock sådant som inte var lämpligt att skriva eftersom händelsen redan dagen efter var anmäld till disciplinnämnden.

I vissa avseenden var den gångna helgen lika intressant som SWIO-helgen. Inte för att spelkvaliteten som helhet var lika hög som den var i Skåne utan mer för att flera lag hade en lagledare/coach med sig och sådana är alltid intressanta att studera, i synnerhet som jag själv har "fuskat" en hel del på detta område.
Genomgående anser jag att de lagledare/coacher jag har träffat på inom boulen är alldeles för "snälla". De väntar som regel för länge med att göra något åt ett besvärligt underläge eller när en spelare har uppenbara problem med att få spelet att stämma.

Noteras bör naturligtvis att det också under damcupshelgen förekom några riktiga rysarmatcher och då tänker jag i första hand på finalen, där Carina Jansson och Jessica Johansson från segrarlaget Coccinelle var inblandade i två sådana. Den första med 15 rundor och den andra med 14 rundor - i båda fallen inklusive de där lillen sköts ut.
Carina och Jessica är också ett tydligt exempel på att ett lag med två riktigt duktiga spelare kan gå långt i en sådan här tävling. I deras fall räckte det ju ända till totalseger. Att de dessutom fungerade bra ihop med Elisabeth Larsson i trippeln var helt avgörande för utgången av matchen.

En både häftig och tråkig helg

De tre senaste helgerna har varit synnerligen intressanta. Den gångna helgen, och den för tre veckor sedan, var det jobb för Svensk Boule och den i mitten ägnades åt bowling.
Det här inlägget ägnar jag åt helgen i mitten och tar de andra två senare. Just den helgen var nämligen en av de häftigaste - men samtidigt en av de tråkigaste - helger jag har varit med om. På lördagen for vi till Västervik för att möta Domino i bowlingens elitserie och jösses vilken omgång vi åkte på. Första serien förlorades med 1-4, den andra med 1-4, den tredje med 1-4 och den fjärde med 1-4. Stryk med 16-4 alltså och sanningen var att vi aldrig var riktigt med i den matchen. Visst hade vi lite häng vid ett par tillfällen, men mer var det inte.
På söndagen väntade Pergamon hemma och det är ju inte vilken motståndare som helst, men vi brukar kunna utmana ordentligt hemma. Borta har vi sällan något att sätta emot.
Den här gången hade vi verkligen Pergamon ordentligt i gungning och om logikens lagar hade gällt också i sådana här sammanhang så hade vi också vunnit matchen i stället för att få stryk med 12-8.
I den första serien gjorde vi 1864, vilket inkluderade en 300-serie av Kenneth "Pyzen" Andersson, men förlorade den ändå med 4-1. I den andra var Magnus "Bonnen" Larsens tur att klämma in en trehundring och den serien vann vi med 4-1, trots att vi inte hade "mer än" 1862 i den. I den tredje serien var det Dennis "Bagarn" Johanssons tur att dra in en 300-serie, vilket bidrog till att vi gjorde 2008 i den. Men trots nytt klubbrekord för en serie så vann vi den endast med 3-2 - det borde naturligtvis ha varit 5-0. I den fjärde serien gjorde vi "bara" 1830 och förlorade med 5-0.
Tre 300-serier, klubbrekord för en serie med 2006 och klubbrekord för fyra serier med 7564 räckte alltså inte till seger, trots att Pergamon "endast" fick ihop 7418. Det finns alltså ingen rättvisa inom idrotten.
Det har ju blivit ett antal matcher genom åren, men den här var nog den allra häftigaste jag har varit med. Å andra sidan var det också den allra suraste förlusten jag har varit med om. Och inte blev det bättre av att gänget den gångna helgen fick dubbelstryk vid bortamötena med Mariestad och Force.
Att slutspelsdrömmarna punkterades vid Mötet med Pergamon råder det ingen som helst tvekan om. Efter helgens dubbelförlust kom dessutom kvalstrecket obehagligt nära och därför är en vinst mot Domino hemma, den 19 mars, ett absolut måste. Dessutom är nog minst en vinst vid sammandraget, helgen efter, något alldeles nödvändigt.

Olika världar

Jag är en förhållandevis regelbunden läsare av olika bloggar och diskussionsplank - särskilt bloggar och plank som handlar om boule. I dag läste jag - på ett plank som heter Marias Bouleplank - ett inlägg där skribenten hävdade folk sögs in i boulen på "hans" tid. I dag är det, enligt honom, en helt motsatt situation och det mesta tycks vara Svenska Bouleförbundets fel.
Det första påståendet - att folk sögs in i boulen - förvånar mig. Eftersom jag har varit, och fortfarande är, allmänt idrottstokig borde jag vid något tillfälle ha kommit i kontakt med det där suget. Men - det är klart - om suget existerade tidigare än för 50 år sedan är det förklarligt att jag inte märkte det. Under mina juniorår existerade det nämligen inte mycket mer idrott än orientering, skidåkning och löpning för mig.

Nu - alltså sedan jag började ägna mig åt just boule - märker jag däremot att folks sugs dit. I Falkenbergs Bouleallians - som driver vårt Boulecenter - är vi till exempel drygt 550 medlemmar. Av dessa är det just nu 78 stycken som har tävlingslicens.
När jag - för snart ett år sedan - blev ordförande för alliansen var vi förvisso också många medlemmar och när vi i oktober inledde innevarande period, som medlemmarna nu har betalat medlems- och spelavgift för, var vi också cirka 550 medlemmar. Men precis som i andra organisationer, med äldre medlemmar, försvann ett antal då. Nu är dock detta tapp återhämtat och jag är helt övertygad om att vi framåt sommaren kommer att ha betydligt fler medlemmar än vi har just nu.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag och skribenten på Mariaplanket har levt, och lever, i helt olika världar. Visst borde vi ha fler yngre medlemmar och visst borde vi ha betydligt fler medlemmar med tävlingslicens, men i det stora hela kan vi vara stolta över vår verksamhet. Våra 16 inomhusbanor, och 24 utomhusbanor, är under dagtid tämligen välfyllda och de flesta verkar vara nöjda med den friskvård och sociala samvaro vi erbjuder.