Sammankomster i kyrkan skall ske på kyrkans villkor

Det har under en längre tid kliat rejält i fingrarna, när det gäller debatten om skolavslutningar i kyrkan, och nu kan jag inte stå emot längre. Som information bör dock påpekas att jag både är kyrkopolitiker och kyrkvärd. Jag är med andra ord jävig i denna fråga och borde därför avstå från nedanstående rader.

Detta till trots måste jag ändå få säga att agerandet från skolvärldens byråkrater gör mig både förvånad och upprörd. Hur i all sin dar kan en statlig instans få för sig att den skall diktera som får sägas och inte får sägas i kyrkorummet. Svenska kyrkan är inte längre någon statskyrka, alltså skall inte statens byråkrater lägga sig i kyrkan göranden och låtanden. Om en skola vill använda kyrkorummet för sin avslutning skall naturligtvis detta ske på kyrkan villkor och inte på skolans. Att jag sedan inte kan förstå varför skolan lägger en avslutning i kyrkan, och inte i sina egna lokaler, är en annan sak.

Visst förstår jag att det är smidigt för skolan att låta kyrkan sköta avslutningen, då slipper ju de inblandade från skolans sida ifrån en del av det arbete de rimligtvis borde sköta. Något som de också - om jag har förstått det hela rätt - har betalt för att göra. Men - samtidigt är det naturligtvis smart att skapa en situation som leder till att många människor mer eller mindre kräver att avslutningen skall ske i kyrkan.

För att inget missförstånd skall råda bör det sägas att jag välkomnar de skolbarn som vill samlas i kyrkan i samband med att skolan tar lov. Min poäng är dock att detta skall ske på eget initiativ och inte som ett kollektivt arrangemang. Det "beordrat" kollektiva bör genomföras inom skolans egna väggar.

Märkliga reaktioner

Under mina år som politisk kommentatorer gjorde jag mig knappast känd som en förespråkare för moderata idéer - snarare tvärtom. I efterhand har jag också fått påpekanden om att jag alltid kritiserade just moderaterna. Detta ställer jag i och för sig inte upp på till hundra procent, men något ligger det kanske i kritiken.

Mot denna bakgrund borde jag alltså närmast ha gått i taket efter statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om en mera flexibel pensionsålder, men det gjorde jag inte. Nej - jag tycker i stället att det är ett synnerligen förnuftigt förslag. Visst skall det vara möjligt för den som vill, och orkar, att få arbeta efter fyllda 67 år. Den senare åldern är som bekant den gräns som i dag gäller när det handlar om en anställds rättighet att få vara kvar på sin arbetsplats.

Det jag känner mig störd av är de reaktioner Reinfeldt har fått på sitt utspel. Kommunals reaktion har jag tolkat som att detta fackförbund vill förbjuda människor att arbeta efter en viss ålder - vilken förefaller något oklart.
Lika märkligt är det hur en stor del av mina tidigare kollegor har hanterat utspelet. Många av dem har hanterat frågan som om Reinfeldt vill tvinga människor att arbeta till 75 år, vilket han definitivt inte har föreslagit. Det senare har han dessutom påpekat i varenda intervju jag har hört.
Ett kort ögonblick slog mig tanken att dessa forna kollegor kanske har drabbats av skråtänkande. Det är ju som bekant ett stort antal journalister som arbetar, och har arbetat, efter sin pensionering - ett antal dessutom ganska långt upp i åren. Det kan väl inte vara så illa att detta enbart skall vara möjligt för just vår yrkesgrupp?

I dagens nummer av Falkenbergsposten läste jag dessutom svaren på veckans fråga, som löd: Kan du tänka dig att jobba tills du är 75?
Där svarade en pensionerad egen företagare att det är bedrövligt. Välfärden är förstörd. Visserligen jobbar han själv, men att andra skulle göra det är otänkbart.

Det verkar alltså som om de flesta som reagerar gör det utifrån sin egen situation, inte med utgångspunkten att en stor andel av dem som föds i dag beräknas leva tills de är 100 år och inte med utgångspunkten att det bör vara den enskilde som avgör - inte ett antal självutnämnda förståsigpåare.

Jag är förvisso inte helt förtjust i alla valfrihetsprojekt som har lanserats, men det här gillar jag och det tror jag att flertalet av landets pensionärsorganisationer också gör.
Många av reaktionerna ser jag däremot som ett utslag av ålderism, alltså en ren diskriminering av äldre människor. Det senare kan förvisso också vara en förklaring till en del reaktioner. Åldersdiskriminering är förbjudet på arbetsmarknaden, men inte när det handlar om personer som har passerat 67-årsdagen.