Märkliga reaktioner

Under mina år som politisk kommentatorer gjorde jag mig knappast känd som en förespråkare för moderata idéer - snarare tvärtom. I efterhand har jag också fått påpekanden om att jag alltid kritiserade just moderaterna. Detta ställer jag i och för sig inte upp på till hundra procent, men något ligger det kanske i kritiken.

Mot denna bakgrund borde jag alltså närmast ha gått i taket efter statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om en mera flexibel pensionsålder, men det gjorde jag inte. Nej - jag tycker i stället att det är ett synnerligen förnuftigt förslag. Visst skall det vara möjligt för den som vill, och orkar, att få arbeta efter fyllda 67 år. Den senare åldern är som bekant den gräns som i dag gäller när det handlar om en anställds rättighet att få vara kvar på sin arbetsplats.

Det jag känner mig störd av är de reaktioner Reinfeldt har fått på sitt utspel. Kommunals reaktion har jag tolkat som att detta fackförbund vill förbjuda människor att arbeta efter en viss ålder - vilken förefaller något oklart.
Lika märkligt är det hur en stor del av mina tidigare kollegor har hanterat utspelet. Många av dem har hanterat frågan som om Reinfeldt vill tvinga människor att arbeta till 75 år, vilket han definitivt inte har föreslagit. Det senare har han dessutom påpekat i varenda intervju jag har hört.
Ett kort ögonblick slog mig tanken att dessa forna kollegor kanske har drabbats av skråtänkande. Det är ju som bekant ett stort antal journalister som arbetar, och har arbetat, efter sin pensionering - ett antal dessutom ganska långt upp i åren. Det kan väl inte vara så illa att detta enbart skall vara möjligt för just vår yrkesgrupp?

I dagens nummer av Falkenbergsposten läste jag dessutom svaren på veckans fråga, som löd: Kan du tänka dig att jobba tills du är 75?
Där svarade en pensionerad egen företagare att det är bedrövligt. Välfärden är förstörd. Visserligen jobbar han själv, men att andra skulle göra det är otänkbart.

Det verkar alltså som om de flesta som reagerar gör det utifrån sin egen situation, inte med utgångspunkten att en stor andel av dem som föds i dag beräknas leva tills de är 100 år och inte med utgångspunkten att det bör vara den enskilde som avgör - inte ett antal självutnämnda förståsigpåare.

Jag är förvisso inte helt förtjust i alla valfrihetsprojekt som har lanserats, men det här gillar jag och det tror jag att flertalet av landets pensionärsorganisationer också gör.
Många av reaktionerna ser jag däremot som ett utslag av ålderism, alltså en ren diskriminering av äldre människor. Det senare kan förvisso också vara en förklaring till en del reaktioner. Åldersdiskriminering är förbjudet på arbetsmarknaden, men inte när det handlar om personer som har passerat 67-årsdagen.

Ett nytt, tänkvärt ordspråk

Trots att jag har en förhållandevis ljum inställning till Facebook hittar jag från och till tänkvärda ordspråk där. Det senaste - som jag nyss läste - lyder så här:

Man kan spärra in sanningssägarna - men aldrig sanningen.

Att skrämma till tystnad

I dagens Hallands Nyheter finns det en artikel om hur det har varit - och kanske fortfarande är - på sjukhuset i Varberg. Enligt artikeln - som hänvisar till en rapport från ett konsultföretag - har det bland personalen funnits rädsla för att framföra kritik. En rädsla som påstås grunda sig i risken att förlora sitt arbete.
Just att skrämma kritiker till tystnad är sedan länge en etablerad härskarteknik, som dessutom ofta visar sig fungera. Den värsta formen av sådan härskarteknik är naturligtvis den som olika diktatorer använder sig av.
Härskartekniker finns också inom arbetslivet och undersökningen från Varberg visar på intet sätt något sällan förekommande. Under mina tidningsår kom jag i kontakt med många sådana exempel, såväl på avstånd som på ganska nära håll.
Härskarteknik förekommer naturligtvis också inom en rad andra områden - inte minst inom sport- och fritidsverksamhet. Det finns mängder av exempel på ledare som har försökt/försöker skrämma omgivningen till tystnad.

För den som blir utsatt för härskartekniken har det kanske ingen större betydelse vem det är som ligger bakom den. Skillnaden är möjligtvis den att ledaren för en diktatur oftast fördöms av ledarna för flertalet av världens länder. På det lokala planet - till exempel bland personalen på sjukhuset i Varberg - finns det kanske ingen i omgivningen som säger ifrån på samma bestämda sätt.
Det blir helt enkelt upp till den enskilde att försöka klara situationen på egen hand och det klarar några av oss, andra inte. Å andra sidan går naturligtvis inte heller den som besitter den mentala styrka som krävs för att klara en sådan här situation oberörd ur den och därför är det nödvändigt att vi ständigt är uppmärksamma på vad som händer runt omkring oss.

Tänkvärt ordspråk

Sitter just nu på tåget, på väg till Stockholm för att i morgon lyssna på pensionärsorganisationernas seminarium om pensionssystemet. Det skall bli intressant att höra vad som sägs där. Pensionärsorganisationerna är som bekant ytterst kritiska mot bland annat den så kallade bromsen.

När jag för en stund sedan var ute på facebook såg jag där ett tänkvärt ordspråk:
Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän.

Något vi kan ha anledning att reflektera över lite var.

Kvalspöket avvärjdes direkt

Den här helgen har det varit sammandrag i bowlingens elitserie. Ett sammandrag som var både den sista serieomgången och avgörande för vilka lag som skulle gå till slutspel respektive kvalspel eller rent ramla ur elitserien direkt. Det sistnämnda ödet drabbade Force från Eskilstuna som förlorade på sämre kvot än Flash.
För vår del var förutsättningarna att vi rent teoretiskt - men inte i praktiken - fortfarande kunde gå till slutspel. Men samtidigt var risken för kvalspel överhängande. Vi var därför tvingade att vinna minst en match, och det gjorde vi med råge.

I den första matchen mötte vi Stureby, som inför sammandraget var ett av de lag som hade en reell möjlighet att gå till slutspel. Inför helgen hade laget dessutom förstärkt med den belgiske storspelaren Gery Verbrüggen. I höstens sammandrag hette förstärkningen Matt Miller, som knappast levde upp till förväntningarna - i vart fall inte i matchen mot oss.
Nu var alltså frågan om Verbruggen kunde kompensera de brister som trots allt finns i Sturebys lag. Och visst var han en förstärkning - mot oss gjorde han till exempel 960 och var med detta bäst i Stureby. Att det sedan inte hjälpte är en annan sak.
Vi började starkt och tog den första serien med 5-0. Den andra serien vann vi med 3-2, men det kunde lika gärna ha blivit 4-1 till oss eller 3-2 till Stureby. Den tredje serien serien förlorade vi med 3-1 efter det att ett bord hade slutat oavgjort. I den fjärde serien var det aldrig någon egentlig tvekan - den vann vi med 4-1 och hela matchen med 13-6, vilket innebar att vi i vart fall hade ena foten kvar i elitserien.
Den andra foten fick in i och med att först Göta och sedan Full House slog Mariestad i det sammandrag som spelades i Kalmar. Det senare visste vi och för sig inte förrän efter vår match mot Sundbyberg - en match som vi för övrigt förlorade med 11-9.
Att det blev en förlust där var i och för sig inte mycket att säga om. Det har under året varit två lag som har dominerat serien - Pergamon och Sundbyberg. Innerst inne hade nog flera av oss kalkylerat med en förlust mot just Sundbyberg - det var mot Stureby och Flash vi hade chansen, eftersom vi slog båda dessa lag i höstens sammandrag. Nu var det trots allt ändå så att vi mycket väl kunde ha slagit Sundbyberg också, men den chansen brände vi i andra serien, som vi förlorade med 4-1 men lika gärna kunde ha klarat med 3-2 i baken. Eftersom vi vann den första med 4-1 stod det alltså 5-5 efter två. Tredje gick klart till Sundbyberg med 4-1 och den sista vann vi slutligen med 3-2. Noterbart är ändå att vi hade en högre totalslagning än Sundbyberg - 6869 mot 6846. I den fösta matchen slog vi förresten hela 7101, vilket jag tror var helgens högsta slagning.

Söndagsmatchen mot Flash blev aldrig någon egentlig match. Vi hade inget att spela för och hade följaktligen ingen press på oss. Vi började med 4-1 och 4-1 i de två första serierna och hade därmed skaffat oss ett rejält grepp om matchen. Att vi sedan förlorade de två återstående serierna med 3-2 och 3-2 är inget att säga om. För oss gällde ju matchen ingenting och för Flash gällde den heller ingenting mot slutet, då Force hade fått storstryk av Full House och därmed inte var något hot längre.

I och med sammandraget kan vi alltså göra bokslut för spelåret 2010/2011 och konstatera att vi med lite flyt hade kunnat vara med och konkurrera om slutspelsplatserna. Det var två hemmaförluster som i praktiken spolierade chanserna. En synnerligen onödig sådan mot Full House - vi slog dem ju borta och borde naturligtvis ha gjort det hemma också. Sedan var det rysarmatchen mot Pergamon, som mycket väl kunde ha slutat med seger för oss.
Jag tror att ganska många håller med mig när jag hävdar att vi är så pass bra att vi borde ha varit i slutspel, men det är vi som sagt var inte och det är inget att göra åt - nu. Nu kan vi bara se framåt mot nästa spelår och konstatera att det inte skulle skada med i vart fall en ny spelare med kapacitet att snitta runt 225. Om det sedan är ett önsketänkande, eller inte, återstår att se.

Intressanta uppdrag

Som jag skrev i det förra inlägget har två av de tre senaste helgerna ägnats åt arbete för Svensk Boule. Först vid SWIO-helgen, för tre veckor sedan, och sedan vid slutspelet i Svenska Cupen för damer under den gångna helgen.
SWIO var på sitt sätt en minnesrik upplevelse. Det är ju inte varje dag man matas med toppboule från morgon till kväll. Men samtidigt var det nyttigt för självförtroendet att se toppspelare göra till synes enkla misstag - låt vara i ett helt annat sammanhang än jag är van att spela i, men det var ändå misstag som jag kände igen.
Det som i första hand har fastnat mitt minne från den helgen är alla prestationer jag bevittnade. Några skrev jag om, men flertalet av dem fanns det inte utrymme för. En intressant sak gjorde jag ändå och det var att notera nästan allt som Coccinellelaget - Joakim Andersson, Rickard Nilsson och Jessica Johansson - gjorde i sin förlustmatch mot de slutliga segrarna i huvudtävlingen, det holländska laget Noel Kempeneers, Essa Agzoul och Erik Telkamp. Det var för övrigt en av de mest spännande matcherna jag såg under den helgen och förmodligen också den moraliska finalen.

Det som har fastnat i många andras minne är den händelse då en spelare slog till domaren. En händelse som de här veckorna har diskuterats flitigt på olika diskussionsplank.
Eftersom jag var där för att skriva om tävlingarna talade jag naturligtvis med både domaren och spelaren. Domaren ville av naturliga skäl inte säga mycket mer än att det nog var första gången något sådant inträffade i Sverige. Spelaren hade däremot mycket att säga, merparten var dock sådant som inte var lämpligt att skriva eftersom händelsen redan dagen efter var anmäld till disciplinnämnden.

I vissa avseenden var den gångna helgen lika intressant som SWIO-helgen. Inte för att spelkvaliteten som helhet var lika hög som den var i Skåne utan mer för att flera lag hade en lagledare/coach med sig och sådana är alltid intressanta att studera, i synnerhet som jag själv har "fuskat" en hel del på detta område.
Genomgående anser jag att de lagledare/coacher jag har träffat på inom boulen är alldeles för "snälla". De väntar som regel för länge med att göra något åt ett besvärligt underläge eller när en spelare har uppenbara problem med att få spelet att stämma.

Noteras bör naturligtvis att det också under damcupshelgen förekom några riktiga rysarmatcher och då tänker jag i första hand på finalen, där Carina Jansson och Jessica Johansson från segrarlaget Coccinelle var inblandade i två sådana. Den första med 15 rundor och den andra med 14 rundor - i båda fallen inklusive de där lillen sköts ut.
Carina och Jessica är också ett tydligt exempel på att ett lag med två riktigt duktiga spelare kan gå långt i en sådan här tävling. I deras fall räckte det ju ända till totalseger. Att de dessutom fungerade bra ihop med Elisabeth Larsson i trippeln var helt avgörande för utgången av matchen.

En både häftig och tråkig helg

De tre senaste helgerna har varit synnerligen intressanta. Den gångna helgen, och den för tre veckor sedan, var det jobb för Svensk Boule och den i mitten ägnades åt bowling.
Det här inlägget ägnar jag åt helgen i mitten och tar de andra två senare. Just den helgen var nämligen en av de häftigaste - men samtidigt en av de tråkigaste - helger jag har varit med om. På lördagen for vi till Västervik för att möta Domino i bowlingens elitserie och jösses vilken omgång vi åkte på. Första serien förlorades med 1-4, den andra med 1-4, den tredje med 1-4 och den fjärde med 1-4. Stryk med 16-4 alltså och sanningen var att vi aldrig var riktigt med i den matchen. Visst hade vi lite häng vid ett par tillfällen, men mer var det inte.
På söndagen väntade Pergamon hemma och det är ju inte vilken motståndare som helst, men vi brukar kunna utmana ordentligt hemma. Borta har vi sällan något att sätta emot.
Den här gången hade vi verkligen Pergamon ordentligt i gungning och om logikens lagar hade gällt också i sådana här sammanhang så hade vi också vunnit matchen i stället för att få stryk med 12-8.
I den första serien gjorde vi 1864, vilket inkluderade en 300-serie av Kenneth "Pyzen" Andersson, men förlorade den ändå med 4-1. I den andra var Magnus "Bonnen" Larsens tur att klämma in en trehundring och den serien vann vi med 4-1, trots att vi inte hade "mer än" 1862 i den. I den tredje serien var det Dennis "Bagarn" Johanssons tur att dra in en 300-serie, vilket bidrog till att vi gjorde 2008 i den. Men trots nytt klubbrekord för en serie så vann vi den endast med 3-2 - det borde naturligtvis ha varit 5-0. I den fjärde serien gjorde vi "bara" 1830 och förlorade med 5-0.
Tre 300-serier, klubbrekord för en serie med 2006 och klubbrekord för fyra serier med 7564 räckte alltså inte till seger, trots att Pergamon "endast" fick ihop 7418. Det finns alltså ingen rättvisa inom idrotten.
Det har ju blivit ett antal matcher genom åren, men den här var nog den allra häftigaste jag har varit med. Å andra sidan var det också den allra suraste förlusten jag har varit med om. Och inte blev det bättre av att gänget den gångna helgen fick dubbelstryk vid bortamötena med Mariestad och Force.
Att slutspelsdrömmarna punkterades vid Mötet med Pergamon råder det ingen som helst tvekan om. Efter helgens dubbelförlust kom dessutom kvalstrecket obehagligt nära och därför är en vinst mot Domino hemma, den 19 mars, ett absolut måste. Dessutom är nog minst en vinst vid sammandraget, helgen efter, något alldeles nödvändigt.