Alla människors lika värde och rättigheter

Den tidigare chefredaktören för Östgöta Correspondenten och Svenska Dagbladet - även grundare av Dagens Industri - Bertil Torekull, som numera tillhör miljöpartiet, har skrivit en debattartikel med namnet "Dags att tillfälligt stoppa invandringen". Han skriver bland annat att det är dags att utlysa undantagstillstånd i flyktingfrågan, tillfälligt stoppa invandringen och ta en paus för att tänka över systemet.

Bertil Torekulls debattartikel resulterade - naturligtvis - i ett antal inlägg på facebook och nedanstående reagerade jag på:

NN: Läs o tänk.....inte bara med hjärtat utan använd även huvudet

Denna minst sagt provocerande uppmaning följdes av följande meningsutbyte, mellan NN och mig:

Ove Johansson: Mitt hjärta och mitt huvud säger samma sak. Hur är det hos dig, NN?

NN: Jag håller nog mera med den som skrivit artikeln

Ove Johansson: Det där förstår jag inte. Betyder det att ditt hjärta säger en sak och ditt huvud en annan? Mitt hjärta, och mitt huvud, säger att vi alltid skall försöka hjälpa medmänniskor som har det svårt. Och detta oavsett vem det är.

NN: Vi är nog inte helt överens där jag ser det nog mera som att vi kan inte vara hela världens dåliga samvete vi har människor i Sverige som också har det svårt som knappt får någon hjälp vi har helt enkelt inte råd att hjälpa alla alla länder får hjälpas åt men den viljan finns inte o då tar Sverige på sig det ansvaret. Vi kommer inte längre i denna diskussion utan vi kan bara konstatera att vi ser o tänker olika o det är vår fulla rätt o jag respekterar dig för din åsikt o då får du respekterar mig för min

Ove Johansson: I mina ögon har vi precis börjat diskussionen och du har fortfarande inte svarat på min fråga. Naturligtvis respekterar jag din åsikt, men jag ännu inte har förstått vad den innebär. Jag anser, som jag redan har påpekat, att vi alltid skall försöka hjälpa medmänniskor som har det svårt. Och detta oavsett vem det är - alltså oavsett om det någon som är född i vårt land eller någon som har sökt skydd här. I Falkenbergs kyrka togs det till exempel i dag upp kollekt till Open Doors - en organisation som stöder förföljda kristna världen runt.

Ove Johansson: Eftersom NN - trots sin provocerande inledning av den här diskussionen - inte tycks vara intresserad av att utveckla densamma får jag försöka göra detta på egen hand. Men - det kommer att ske på min bloggsida: ovekalle.blogspot.se.


Om jag har uppfattat Bertil Torekull rätt så vill han stänga våra gränser på samma sätt som skedde 1989, under Balkankrisens tid. Detta var ett tillfälligt invandringsstopp, med undantag för så kallade FN-flyktingar.

Som jämförelse kan vi konstatera att våra nuvarande asylregler grundas på FN:s flyktingkonvention, med tillägget att Sverige också skall ge uppehållstillstånd till den som är "alternativt skyddsbehövande" i enlighet med EU:s gemensamma regler samt till övriga skyddsbehövande i enlighet med den nationella utlänningslagen.

Av ovanstående kan vi konstatera att de regler som gäller i asylfrågor är hårda. I mina ögon ibland hårdare än de borde vara, men det är något som ligger utanför denna diskussion.
Jag kan också konstatera att många - alldeles för många - blandar ihop begreppen flyktingar och invandrare. När de som blandar ihop dessa begrepp talar om flyktingar tror jag att de i själva verket menar flyktingar - alltså medmänniskor som av olika skäl har känt sig hotade till livet och därför har flytt från sitt land. Jag är ganska övertygad om att flertalet av dessa flyktingar - även om de har sökt asyl i vårt land - helst av allt vill få möjligheten att återvända till sitt hemland, för att där kunna leva i fred och frihet.

Åter till vad denna diskussion nog egentligen handlar om - det vill säga vår förmåga att ta emot flyktingar. Visst har många rätt, som påpekar att det är ett problem. Jag delar Bertil Torekulls uppfattning i ett avseende, nämligen att vi behöver tänka över systemet. Det råder ingen som helst tvekan om att systemet för vårt stöd till människor på flykt måste förbättras och detta alldeles oavsett var, och när, detta stöd sker.

Men - samtidigt vill jag inte ge avkall på min grundåsikt, att vi måste försöka hjälpa alla medmänniskor som har det svårt. Jag är troende och ser mig - i vart fall i detta avseende - som en kristen humanist.
Just därför har jag vid flera tillfällen sympatiserat med Open Doors och denna organisations verksamhet.

Att stänga gränserna ser jag således inte som ett önskvärt - eller tänkbart - alternativ. Dessutom tror jag inte att de som förespråkar ett sådant alternativ vill stoppa alla som söker sig till vårt land. Flertalet EU-medborgare är nog välkomna hit, men inte alla. Och då tänker jag till exempel på de tiggare som kommer från EU-landet Rumänien.

Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat

Inför årets kyrkoval - som genomförs den 15 september - har vi bildat en ny nomineringsgrupp som heter Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat. Bakgrunden till detta beslut är påståendet att en nomineringsgrupp som har ett partipolitiskt namn med automatik är styrt av detta parti.

Detta påstående stämde definitivt inte i vårt fall - när vår nomineringsgrupp hette Centerpartiet. Så länge jag har ställt upp som kandidat i ett kyrkligt val är det ingen annan än vi som har påverkat vårt program, än vi som har stått på valsedeln. Dessutom har vi - bortsett från ett val - under alla år själva betalat vår folder. Något som i år - precis som vid tidigare val - innebär att vi inte har råd med en påkostad flerfärgsbroschyr utan får nöja oss med en betydligt enklare.

För att ytterligare befästa att vi inte styrs av någon partipolitik beslutade vi oss inför årets val att använda beteckningen Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat. Därmed tillhör vi gruppen partipolitiskt obundna nomineringsgrupper i kyrkovalet. Något som i sin tur innebär att gruppen Kyrkans Vänner har fel när den påstår sig vara "det partipolitiskt obundna alternativet i kyrkovalet 2013 i Falkenberg-Skrea pastorat". Det finns nämligen minst ett ytterligare partipolitiskt obundet alternativ och det är Folkets kyrka.

Vilka är vi då som ställer upp för Folkets kyrka?

Flera av oss har ett mångårigt engagemang inom Svenska kyrka. För egen del innebär det till exempel att jag har varit kyrkvärd sedan 1998 och att jag inte bara är förtroendevald utan också att jag de senaste åren har medverkat i församlingens "Levande julkrubba".

Vad vill vi åstadkomma med vårt engagemang?

Grundinställningen är att vi vill ha en öppen folkkyrka som är tillgänglig för alla. Därav namnet Folkets kyrka.

Följaktligen vill vi ha en välkomnande kyrka, där alla får plats.

Vi vill också ha en kyrka som har miljö- och samhällsengagemang.

Hurdan är då den kyrka som jag vill ha?

I veckan som gick var jag på en begravning, där jag fick en riktig aha-upplevelse om hurdan den kyrka är som jag vill ha. Många av dem som var med på denna begravning tillhör dem som har det - har haft det - besvärligt i livet. Där och då fick jag klart för mig att den kyrka jag vill verka i har en famn som är öppen också för dessa människor.
Samma tanke slog mig för övrigt vid dagens gudstjänst i Falkenbergs kyrka, där några av dem som besöker församlingens "mötesplats" medverkade. "Min" kyrka skall vara öppen och välkomnande för alla.

I samband med VM i friidrott och den diskussion som uppstod i och med att Emma Gren Tregaro målade sin naglar i regnbågens färger kom jag att tänka på en av de punkter vi har "En öppen folkkyrka - tillgänglig för alla". Nämligen en kyrka där prästerna även viger par av samma kön.

Vi är alltså en nomineringsgrupp som sätter kärleken i första rummet. Kanske kan man säga att vi är en regnbågsgrupp?

Här under kan du se hur sidorna i vår broschyr ser ut:

Sammankomster i kyrkan skall ske på kyrkans villkor

Det har under en längre tid kliat rejält i fingrarna, när det gäller debatten om skolavslutningar i kyrkan, och nu kan jag inte stå emot längre. Som information bör dock påpekas att jag både är kyrkopolitiker och kyrkvärd. Jag är med andra ord jävig i denna fråga och borde därför avstå från nedanstående rader.

Detta till trots måste jag ändå få säga att agerandet från skolvärldens byråkrater gör mig både förvånad och upprörd. Hur i all sin dar kan en statlig instans få för sig att den skall diktera som får sägas och inte får sägas i kyrkorummet. Svenska kyrkan är inte längre någon statskyrka, alltså skall inte statens byråkrater lägga sig i kyrkan göranden och låtanden. Om en skola vill använda kyrkorummet för sin avslutning skall naturligtvis detta ske på kyrkan villkor och inte på skolans. Att jag sedan inte kan förstå varför skolan lägger en avslutning i kyrkan, och inte i sina egna lokaler, är en annan sak.

Visst förstår jag att det är smidigt för skolan att låta kyrkan sköta avslutningen, då slipper ju de inblandade från skolans sida ifrån en del av det arbete de rimligtvis borde sköta. Något som de också - om jag har förstått det hela rätt - har betalt för att göra. Men - samtidigt är det naturligtvis smart att skapa en situation som leder till att många människor mer eller mindre kräver att avslutningen skall ske i kyrkan.

För att inget missförstånd skall råda bör det sägas att jag välkomnar de skolbarn som vill samlas i kyrkan i samband med att skolan tar lov. Min poäng är dock att detta skall ske på eget initiativ och inte som ett kollektivt arrangemang. Det "beordrat" kollektiva bör genomföras inom skolans egna väggar.

Märkliga reaktioner

Under mina år som politisk kommentatorer gjorde jag mig knappast känd som en förespråkare för moderata idéer - snarare tvärtom. I efterhand har jag också fått påpekanden om att jag alltid kritiserade just moderaterna. Detta ställer jag i och för sig inte upp på till hundra procent, men något ligger det kanske i kritiken.

Mot denna bakgrund borde jag alltså närmast ha gått i taket efter statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om en mera flexibel pensionsålder, men det gjorde jag inte. Nej - jag tycker i stället att det är ett synnerligen förnuftigt förslag. Visst skall det vara möjligt för den som vill, och orkar, att få arbeta efter fyllda 67 år. Den senare åldern är som bekant den gräns som i dag gäller när det handlar om en anställds rättighet att få vara kvar på sin arbetsplats.

Det jag känner mig störd av är de reaktioner Reinfeldt har fått på sitt utspel. Kommunals reaktion har jag tolkat som att detta fackförbund vill förbjuda människor att arbeta efter en viss ålder - vilken förefaller något oklart.
Lika märkligt är det hur en stor del av mina tidigare kollegor har hanterat utspelet. Många av dem har hanterat frågan som om Reinfeldt vill tvinga människor att arbeta till 75 år, vilket han definitivt inte har föreslagit. Det senare har han dessutom påpekat i varenda intervju jag har hört.
Ett kort ögonblick slog mig tanken att dessa forna kollegor kanske har drabbats av skråtänkande. Det är ju som bekant ett stort antal journalister som arbetar, och har arbetat, efter sin pensionering - ett antal dessutom ganska långt upp i åren. Det kan väl inte vara så illa att detta enbart skall vara möjligt för just vår yrkesgrupp?

I dagens nummer av Falkenbergsposten läste jag dessutom svaren på veckans fråga, som löd: Kan du tänka dig att jobba tills du är 75?
Där svarade en pensionerad egen företagare att det är bedrövligt. Välfärden är förstörd. Visserligen jobbar han själv, men att andra skulle göra det är otänkbart.

Det verkar alltså som om de flesta som reagerar gör det utifrån sin egen situation, inte med utgångspunkten att en stor andel av dem som föds i dag beräknas leva tills de är 100 år och inte med utgångspunkten att det bör vara den enskilde som avgör - inte ett antal självutnämnda förståsigpåare.

Jag är förvisso inte helt förtjust i alla valfrihetsprojekt som har lanserats, men det här gillar jag och det tror jag att flertalet av landets pensionärsorganisationer också gör.
Många av reaktionerna ser jag däremot som ett utslag av ålderism, alltså en ren diskriminering av äldre människor. Det senare kan förvisso också vara en förklaring till en del reaktioner. Åldersdiskriminering är förbjudet på arbetsmarknaden, men inte när det handlar om personer som har passerat 67-årsdagen.

Ett nytt, tänkvärt ordspråk

Trots att jag har en förhållandevis ljum inställning till Facebook hittar jag från och till tänkvärda ordspråk där. Det senaste - som jag nyss läste - lyder så här:

Man kan spärra in sanningssägarna - men aldrig sanningen.

Att skrämma till tystnad

I dagens Hallands Nyheter finns det en artikel om hur det har varit - och kanske fortfarande är - på sjukhuset i Varberg. Enligt artikeln - som hänvisar till en rapport från ett konsultföretag - har det bland personalen funnits rädsla för att framföra kritik. En rädsla som påstås grunda sig i risken att förlora sitt arbete.
Just att skrämma kritiker till tystnad är sedan länge en etablerad härskarteknik, som dessutom ofta visar sig fungera. Den värsta formen av sådan härskarteknik är naturligtvis den som olika diktatorer använder sig av.
Härskartekniker finns också inom arbetslivet och undersökningen från Varberg visar på intet sätt något sällan förekommande. Under mina tidningsår kom jag i kontakt med många sådana exempel, såväl på avstånd som på ganska nära håll.
Härskarteknik förekommer naturligtvis också inom en rad andra områden - inte minst inom sport- och fritidsverksamhet. Det finns mängder av exempel på ledare som har försökt/försöker skrämma omgivningen till tystnad.

För den som blir utsatt för härskartekniken har det kanske ingen större betydelse vem det är som ligger bakom den. Skillnaden är möjligtvis den att ledaren för en diktatur oftast fördöms av ledarna för flertalet av världens länder. På det lokala planet - till exempel bland personalen på sjukhuset i Varberg - finns det kanske ingen i omgivningen som säger ifrån på samma bestämda sätt.
Det blir helt enkelt upp till den enskilde att försöka klara situationen på egen hand och det klarar några av oss, andra inte. Å andra sidan går naturligtvis inte heller den som besitter den mentala styrka som krävs för att klara en sådan här situation oberörd ur den och därför är det nödvändigt att vi ständigt är uppmärksamma på vad som händer runt omkring oss.

Tänkvärt ordspråk

Sitter just nu på tåget, på väg till Stockholm för att i morgon lyssna på pensionärsorganisationernas seminarium om pensionssystemet. Det skall bli intressant att höra vad som sägs där. Pensionärsorganisationerna är som bekant ytterst kritiska mot bland annat den så kallade bromsen.

När jag för en stund sedan var ute på facebook såg jag där ett tänkvärt ordspråk:
Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän.

Något vi kan ha anledning att reflektera över lite var.