onsdag 3 oktober 2018

I brist på sanningen bakom majoritetsskiftet i Falkenberg

Det är inte ofta jag saknar möjligheterna att skriva politiska kommentarer. De många åren som Hallands Nyheters politiska redaktör gjorde mig tämligen mätt på politik. Ja, jag var faktiskt så mätt på de politiska diskussionerna att jag blev något av en politisk sökare.
Med tanke på att jag under HN-åren blev ganska nära bekant med flera av de lokala politikerna var det inte helt enkelt finna en politisk hemvist på det lokala planet
Ärligt talat har jag ännu inte hittat något självklart alternativ och vid årets val följde jag därför mitt eget råd: "Tro inte att du kan hitta något parti som tycker likadant som du själv gör. Välj något som du kan stå ut med!"

Det vore en överdrift om jag påstod att bilden har klarnat efter valet. Nu är det emellertid agerandet efter valet som förbryllar.
Att resultatet ser ut att bli ett majoritetsskifte är i sig inte särskilt anmärkningsvärt. Jag tror faktiskt att det enbart är nyttigt att sådana skiften sker då och då.
Min förhoppning är dock att ett majoritetsskifte inte får samma konsekvenser som det brukar få på riksplanet. För oss utomstående brukar nämligen det mest markanta med dessa skiften vara att parterna inte bara byter positioner. De byter också åsikter med varandra!

Hur det blir med detta på det lokala planet återstår att se. Att det blir ett liknande scenario verkar dock inte helt långsökt.
Utan att längre vara speciellt väl insatt i lokalpolitiken inbillar jag mig ändå att problemen - efter ett majoritetsskifte - är ungefär desamma som de var före skiftet. För en ny majoritet handlar det därför om att samtidigt lösa såväl dessa problem som att - i vart fall nödtorftigt - leva upp till de löften som ställdes ut i valrörelsen.

Åter till agerandet efter valet. Ingen kan ha undgått att det finns minst två uppfattningar om hur överraskande utgången är.
I sig är det helt ointressant vilka teorier vi - som inte var närvarande - har om varför det blev som det blev. Det enda som är riktigt intressant är en sanningsenlig redogörelse över de olika turerna, men någon sådan redogörelse lär vi knappast få ta del av.
Det enda som då återstår är naturligtvis spekulationer och här kommer mina:

Under mina mest aktiva år inom HSB var jag med om flera fusioner, där såväl "stora" som "små" aktörer skulle samsas under en och samma hatt. I samband med dessa förhandlingar var det ytterst viktigt att den "stora" aktören visade tillräcklig hänsyn gentemot de "mindre" aktörernas traditioner och önskemål.
Det är just brister i detta hänsynstagande jag anar i bakgrunden. I den tidigare Alliansen+ fanns det ju två aktörer som mandatmässigt var betydligt större än de andra, vilket med automatik krävde ett ganska omfattande hänsynstagande.
Om detta hänsynstagande har funnit, eller inte, har jag naturligtvis ingen aning om. Av några kommentarer att döma verkar det dock ha funnits olika åsikter om detta.

En annan sak som jag har reagerat på är att Sara-Lena Bjälkö (SD) tycks ha varit synnerligen väl medveten om vad som hände, medan representanterna för såväl C som M påstår sig ha varit helt ovetande.
Den omedelbara reaktionen på detta är naturligtvis att SD kan ha funnits med på ett hörn i de diskussioner S, V, MP, L och KD har haft. Men - samtidigt verkar det långsökt att M och C skulle ha varit helt ovetande om att S har lagt ut trevare till de andra tre partierna i Alliansen+.
Ytterligare en teori har Stig Persson lanserat - som av innehållet i texten att döma kan vara den tidigare ombudsmannen för Moderaterna. Han spekulerar i att det kan ha funnits ett motstånd mot att ge en person, utan tidigare politisk erfarenhet, kommunens ledande förtroendeuppdrag och så kan det naturligtvis också vara.

Vad som än har hänt - alternativt inte har hänt - är det som sagt var viktigt att få veta den verkliga anledningen till den utveckling som av vissa applåderas och av andra kritiseras. Nästan lika intressant blir det att följa utvecklingen på Facebook, där det länge har funnits några som återkommande har ifrågasatt de majoritetsbeslut som har tagits.
Om detta ifrågasättande fortsätter kan vi nog dra slutsatsen att det i vart fall har funnits någon form av omtanke om kommunen bakom de torgförda åsikterna. Om det däremot inte fortsätter kan vi kanske dra andra slutsatser.


onsdag 24 augusti 2016

Inte lätt att söka sig fram i den partipolitiska djungeln

Efter att en stor del av livet ha levt med och av politiken - bland annat som politisk redaktör - är det ganska komplicerat att vara en av dem som nu söker sig fram i den partipolitiska djungeln. Mitt senaste försök, att få ett klart och tydligt besked om lokalpolitiken, misslyckades kapitalt.

Bakgrunden är att Falkenbergs ledande oppositionspolitiker, Per Svensson (s), häromdagen hade en insändare i Hallands Nyheter - för övrigt den tidning där jag hade min dagliga gärning i närmare 25 år.
Per Svenssons insändare löd så här:
"I veckan får alla familjer med barn i förskola en räkning för juli. För en familj med två barn rör det sig om cirka 2 000 kronor under en månad med många inköp till barnen. Tidigare var det avgiftsfritt under juli med det togs bort av det grönblå styret i kommunen som en ”effektivisering.”Vi sa nej och tycker inte att barnfamiljerna ska betala på semestern när barnen är hemma. I Hylte kommun där Socialdemokraterna styr med bland annat L och MP har man infört avgiftsfri semestermånad i förskolan i år. Det spelar roll vilka du röstar på i kommunvalet!
Per Svensson"
Det låter ju väldigt bra, det Per Svensson skriver. I vart fall för dem som har barn på en förskola i Falkenberg. Det enda kruxet kan möjligtvis vara frågan om vem det är som skall betala, om det inte är de som utnyttjar denna kommunala tjänst.
Av en händelse fick jag på Facebook se ett inlägg om just den här insändaren. Det var en annan socialdemokratisk politiker, som efter ett par turer var tydlig med att den som endast använder sin plats i elva månader endast skall betala för elva månader. När jag då försökte få ett besked om vem i kommunen det är som skall betala den tolfte månaden, om inte de som utnyttjar skolan skall vara med och betala, tog plötsligt Per Svensson över svaranderollen.
Han var naturligtvis välkommen - nu fanns det plötsligt en möjlighet att få besked direkt från källan, trodde jag. Men - oj vad fel jag trodde.
I och för sig gav han något besked - till exempel att hans ambition är att styra föräldrarnas semester till juli månad och att detta skall ske genom att denna månad är avgiftsfri. Föräldrar som inte har möjlighet att ta ut sin semester i juli månad får - om jag fattade vår diskussion rätt - skylla sig själva.
När jag hänvisade till hans insändare - och skrev att han i den gav sken av att han ville införa en avgiftsfri semestermånad för alla - var han inte alls med på noterna. Det var min tolkning, skrev han och påpekade att han inte har skrivit det.
Min självklara följdfråga - hur hans insändare då skall tolkas - förblev i det stora hela obesvarad.
Det hela slutade för övrigt med att Per Svensson på ett bryskt sätt avslutade den svaranderoll han övertagit från en annan socialdemokrat.
Med tanke på att jag har räknat flera av hans företrädare, i den socialdemokratiska oppositionsledarrollen, som mina personliga vänner blev jag en aning förvånad över hans tillvägagångssätt. Å andra sidan är han naturligtvis i sin fulla rätt att agera som han själv finner lämpligt.
Slutsatsen av det här blir dock att Per Svensson knappast kan räkna med någon framtida sympati från denna sökare i den partipolitiska djungeln. 

onsdag 22 juni 2016

Från C, via Folkets Kyrka, till ÖPPEN KYRKA - en kyrka för alla

När det blev klart med ett nytt storpastorat i Falkenberg bestämde jag mig. Nu är  det dags för mig att avsluta den kyrkopolitiska karriären. Därför erbjöd jag mig att som en – förmodligen – sista insats vara med i valnämnden inför 2017 år kyrkoval. En nämnd som för övrigt lär få mycket mer att göra än flertalet ännu har insett. Det nya pastoratets valberedning förslog mig också som ordförande för denna nämnd.

Men – efter det att jag offentligt talat om att den ende sökande som jag egentligen visste något om enligt min uppfattning var lämplig som kyrkoherde förändrades allt. Nu var jag inte längre önskvärd – inte ens av dem som jag tidigare betraktat som ”mina egna”. Märk väl att jag inte med ett ord uttalade mig om övriga sökanden.

Som en följd av detta har jag nu sökt medlemskap i ÖKA (ÖPPEN KYRKA - en kyrka för alla).
En kyrkopolitisk gruppering, vars åsikter jag länge har delat.

Eftersom jag nu inte skall delta i valnämnden bör jag ha tid vara med och kampanja för dem som eventuellt är intresserade av att ställa upp för ÖKA i nästa års kyrkoval.

Den som funderar över vad ÖKA står för kan söka information på nätet via adressen oppenkyrka.se

söndag 5 april 2015

Alla människors lika värde och rättigheter

Den tidigare chefredaktören för Östgöta Correspondenten och Svenska Dagbladet - även grundare av Dagens Industri - Bertil Torekull, som numera tillhör miljöpartiet, har skrivit en debattartikel med namnet "Dags att tillfälligt stoppa invandringen". Han skriver bland annat att det är dags att utlysa undantagstillstånd i flyktingfrågan, tillfälligt stoppa invandringen och ta en paus för att tänka över systemet.

Bertil Torekulls debattartikel resulterade - naturligtvis - i ett antal inlägg på facebook och nedanstående reagerade jag på:


NN: Läs o tänk.....inte bara med hjärtat utan använd även huvudet


Denna minst sagt provocerande uppmaning följdes av följande meningsutbyte, mellan NN och mig:


Ove Johansson: Mitt hjärta och mitt huvud säger samma sak. Hur är det hos dig, NN?

NN: Jag håller nog mera med den som skrivit artikeln

Ove Johansson: Det där förstår jag inte. Betyder det att ditt hjärta säger en sak och ditt huvud en annan? Mitt hjärta, och mitt huvud, säger att vi alltid skall försöka hjälpa medmänniskor som har det svårt. Och detta oavsett vem det är.

NN: Vi är nog inte helt överens där jag ser det nog mera som att vi kan inte vara hela världens dåliga samvete vi har människor i Sverige som också har det svårt som knappt får någon hjälp vi har helt enkelt inte råd att hjälpa alla alla länder får hjälpas åt men den viljan finns inte o då tar Sverige på sig det ansvaret. Vi kommer inte längre i denna diskussion utan vi kan bara konstatera att vi ser o tänker olika o det är vår fulla rätt o jag respekterar dig för din åsikt o då får du respekterar mig för min

Ove Johansson: I mina ögon har vi precis börjat diskussionen och du har fortfarande inte svarat på min fråga. Naturligtvis respekterar jag din åsikt, men jag ännu inte har förstått vad den innebär. Jag anser, som jag redan har påpekat, att vi alltid skall försöka hjälpa medmänniskor som har det svårt. Och detta oavsett vem det är - alltså oavsett om det någon som är född i vårt land eller någon som har sökt skydd här. I Falkenbergs kyrka togs det till exempel i dag upp kollekt till Open Doors - en organisation som stöder förföljda kristna världen runt.

Ove Johansson: Eftersom NN - trots sin provocerande inledning av den här diskussionen - inte tycks vara intresserad av att utveckla densamma får jag försöka göra detta på egen hand. Men - det kommer att ske på min bloggsida: ovekalle.blogspot.se.


Om jag har uppfattat Bertil Torekull rätt så vill han stänga våra gränser på samma sätt som skedde 1989, under Balkankrisens tid. Detta var ett tillfälligt invandringsstopp, med undantag för så kallade FN-flyktingar.

Som jämförelse kan vi konstatera att våra nuvarande asylregler grundas på FN:s flyktingkonvention, med tillägget att Sverige också skall ge uppehållstillstånd till den som är "alternativt skyddsbehövande" i enlighet med EU:s gemensamma regler samt till övriga skyddsbehövande i enlighet med den nationella utlänningslagen.

Av ovanstående kan vi konstatera att de regler som gäller i asylfrågor är hårda. I mina ögon ibland hårdare än de borde vara, men det är något som ligger utanför denna diskussion.
Jag kan också konstatera att många - alldeles för många - blandar ihop begreppen flyktingar och invandrare. När de som blandar ihop dessa begrepp talar om flyktingar tror jag att de i själva verket menar flyktingar - alltså medmänniskor som av olika skäl har känt sig hotade till livet och därför har flytt från sitt land. Jag är ganska övertygad om att flertalet av dessa flyktingar - även om de har sökt asyl i vårt land - helst av allt vill få möjligheten att återvända till sitt hemland, för att där kunna leva i fred och frihet.

Åter till vad denna diskussion nog egentligen handlar om - det vill säga vår förmåga att ta emot flyktingar. Visst har många rätt, som påpekar att det är ett problem. Jag delar Bertil Torekulls uppfattning i ett avseende, nämligen att vi behöver tänka över systemet. Det råder ingen som helst tvekan om att systemet för vårt stöd till människor på flykt måste förbättras och detta alldeles oavsett var, och när, detta stöd sker.

Men - samtidigt vill jag inte ge avkall på min grundåsikt, att vi måste försöka hjälpa alla medmänniskor som har det svårt. Jag är troende och ser mig - i vart fall i detta avseende - som en kristen humanist.
Just därför har jag vid flera tillfällen sympatiserat med Open Doors och denna organisations verksamhet.

Att stänga gränserna ser jag således inte som ett önskvärt - eller tänkbart - alternativ. Dessutom tror jag inte att de som förespråkar ett sådant alternativ vill stoppa alla som söker sig till vårt land. Flertalet EU-medborgare är nog välkomna hit, men inte alla. Och då tänker jag till exempel på de tiggare som kommer från EU-landet Rumänien.










söndag 25 augusti 2013

Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat

Inför årets kyrkoval - som genomförs den 15 september - har vi bildat en ny nomineringsgrupp som heter Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat. Bakgrunden till detta beslut är påståendet att en nomineringsgrupp som har ett partipolitiskt namn med automatik är styrt av detta parti.

Detta påstående stämde definitivt inte i vårt fall - när vår nomineringsgrupp hette Centerpartiet. Så länge jag har ställt upp som kandidat i ett kyrkligt val är det ingen annan än vi som har påverkat vårt program, än vi som har stått på valsedeln. Dessutom har vi - bortsett från ett val - under alla år själva betalat vår folder. Något som i år - precis som vid tidigare val - innebär att vi inte har råd med en påkostad flerfärgsbroschyr utan får nöja oss med en betydligt enklare.

För att ytterligare befästa att vi inte styrs av någon partipolitik beslutade vi oss inför årets val att använda beteckningen Folkets kyrka i Falkenberg-Skrea pastorat. Därmed tillhör vi gruppen partipolitiskt obundna nomineringsgrupper i kyrkovalet. Något som i sin tur innebär att gruppen Kyrkans Vänner har fel när den påstår sig vara "det partipolitiskt obundna alternativet i kyrkovalet 2013 i Falkenberg-Skrea pastorat". Det finns nämligen minst ett ytterligare partipolitiskt obundet alternativ och det är Folkets kyrka.

Vilka är vi då som ställer upp för Folkets kyrka?

Flera av oss har ett mångårigt engagemang inom Svenska kyrka. För egen del innebär det till exempel att jag har varit kyrkvärd sedan 1998 och att jag inte bara är förtroendevald utan också att jag de senaste åren har medverkat i församlingens "Levande julkrubba".

Vad vill vi åstadkomma med vårt engagemang?

Grundinställningen är att vi vill ha en öppen folkkyrka som är tillgänglig för alla. Därav namnet Folkets kyrka.

Följaktligen vill vi ha en välkomnande kyrka, där alla får plats.

Vi vill också ha en kyrka som har miljö- och samhällsengagemang.

Hurdan är då den kyrka som jag vill ha?

I veckan som gick var jag på en begravning, där jag fick en riktig aha-upplevelse om hurdan den kyrka är som jag vill ha. Många av dem som var med på denna begravning tillhör dem som har det - har haft det - besvärligt i livet. Där och då fick jag klart för mig att den kyrka jag vill verka i har en famn som är öppen också för dessa människor.
Samma tanke slog mig för övrigt vid dagens gudstjänst i Falkenbergs kyrka, där några av dem som besöker församlingens "mötesplats" medverkade. "Min" kyrka skall vara öppen och välkomnande för alla.

I samband med VM i friidrott och den diskussion som uppstod i och med att Emma Gren Tregaro målade sin naglar i regnbågens färger kom jag att tänka på en av de punkter vi har "En öppen folkkyrka - tillgänglig för alla". Nämligen en kyrka där prästerna även viger par av samma kön.

Vi är alltså en nomineringsgrupp som sätter kärleken i första rummet. Kanske kan man säga att vi är en regnbågsgrupp?

Här under kan du se hur sidorna i vår broschyr ser ut:













söndag 16 december 2012

Sammankomster i kyrkan skall ske på kyrkans villkor

Det har under en längre tid kliat rejält i fingrarna, när det gäller debatten om skolavslutningar i kyrkan, och nu kan jag inte stå emot längre. Som information bör dock påpekas att jag både är kyrkopolitiker och kyrkvärd. Jag är med andra ord jävig i denna fråga och borde därför avstå från nedanstående rader.

Detta till trots måste jag ändå få säga att agerandet från skolvärldens byråkrater gör mig både förvånad och upprörd. Hur i all sin dar kan en statlig instans få för sig att den skall diktera som får sägas och inte får sägas i kyrkorummet. Svenska kyrkan är inte längre någon statskyrka, alltså skall inte statens byråkrater lägga sig i kyrkan göranden och låtanden. Om en skola vill använda kyrkorummet för sin avslutning skall naturligtvis detta ske på kyrkan villkor och inte på skolans. Att jag sedan inte kan förstå varför skolan lägger en avslutning i kyrkan, och inte i sina egna lokaler, är en annan sak.

Visst förstår jag att det är smidigt för skolan att låta kyrkan sköta avslutningen, då slipper ju de inblandade från skolans sida ifrån en del av det arbete de rimligtvis borde sköta. Något som de också - om jag har förstått det hela rätt - har betalt för att göra. Men - samtidigt är det naturligtvis smart att skapa en situation som leder till att många människor mer eller mindre kräver att avslutningen skall ske i kyrkan.

För att inget missförstånd skall råda bör det sägas att jag välkomnar de skolbarn som vill samlas i kyrkan i samband med att skolan tar lov. Min poäng är dock att detta skall ske på eget initiativ och inte som ett kollektivt arrangemang. Det "beordrat" kollektiva bör genomföras inom skolans egna väggar.

torsdag 9 februari 2012

Märkliga reaktioner

Under mina år som politisk kommentatorer gjorde jag mig knappast känd som en förespråkare för moderata idéer - snarare tvärtom. I efterhand har jag också fått påpekanden om att jag alltid kritiserade just moderaterna. Detta ställer jag i och för sig inte upp på till hundra procent, men något ligger det kanske i kritiken.

Mot denna bakgrund borde jag alltså närmast ha gått i taket efter statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om en mera flexibel pensionsålder, men det gjorde jag inte. Nej - jag tycker i stället att det är ett synnerligen förnuftigt förslag. Visst skall det vara möjligt för den som vill, och orkar, att få arbeta efter fyllda 67 år. Den senare åldern är som bekant den gräns som i dag gäller när det handlar om en anställds rättighet att få vara kvar på sin arbetsplats.

Det jag känner mig störd av är de reaktioner Reinfeldt har fått på sitt utspel. Kommunals reaktion har jag tolkat som att detta fackförbund vill förbjuda människor att arbeta efter en viss ålder - vilken förefaller något oklart.
Lika märkligt är det hur en stor del av mina tidigare kollegor har hanterat utspelet. Många av dem har hanterat frågan som om Reinfeldt vill tvinga människor att arbeta till 75 år, vilket han definitivt inte har föreslagit. Det senare har han dessutom påpekat i varenda intervju jag har hört.
Ett kort ögonblick slog mig tanken att dessa forna kollegor kanske har drabbats av skråtänkande. Det är ju som bekant ett stort antal journalister som arbetar, och har arbetat, efter sin pensionering - ett antal dessutom ganska långt upp i åren. Det kan väl inte vara så illa att detta enbart skall vara möjligt för just vår yrkesgrupp?

I dagens nummer av Falkenbergsposten läste jag dessutom svaren på veckans fråga, som löd: Kan du tänka dig att jobba tills du är 75?
Där svarade en pensionerad egen företagare att det är bedrövligt. Välfärden är förstörd. Visserligen jobbar han själv, men att andra skulle göra det är otänkbart.

Det verkar alltså som om de flesta som reagerar gör det utifrån sin egen situation, inte med utgångspunkten att en stor andel av dem som föds i dag beräknas leva tills de är 100 år och inte med utgångspunkten att det bör vara den enskilde som avgör - inte ett antal självutnämnda förståsigpåare.

Jag är förvisso inte helt förtjust i alla valfrihetsprojekt som har lanserats, men det här gillar jag och det tror jag att flertalet av landets pensionärsorganisationer också gör.
Många av reaktionerna ser jag däremot som ett utslag av ålderism, alltså en ren diskriminering av äldre människor. Det senare kan förvisso också vara en förklaring till en del reaktioner. Åldersdiskriminering är förbjudet på arbetsmarknaden, men inte när det handlar om personer som har passerat 67-årsdagen.

lördag 26 november 2011

Ett nytt, tänkvärt ordspråk

Trots att jag har en förhållandevis ljum inställning till Facebook hittar jag från och till tänkvärda ordspråk där. Det senaste - som jag nyss läste - lyder så här:

Man kan spärra in sanningssägarna - men aldrig sanningen.

onsdag 23 november 2011

Att skrämma till tystnad

I dagens Hallands Nyheter finns det en artikel om hur det har varit - och kanske fortfarande är - på sjukhuset i Varberg. Enligt artikeln - som hänvisar till en rapport från ett konsultföretag - har det bland personalen funnits rädsla för att framföra kritik. En rädsla som påstås grunda sig i risken att förlora sitt arbete.
Just att skrämma kritiker till tystnad är sedan länge en etablerad härskarteknik, som dessutom ofta visar sig fungera. Den värsta formen av sådan härskarteknik är naturligtvis den som olika diktatorer använder sig av.
Härskartekniker finns också inom arbetslivet och undersökningen från Varberg visar på intet sätt något sällan förekommande. Under mina tidningsår kom jag i kontakt med många sådana exempel, såväl på avstånd som på ganska nära håll.
Härskarteknik förekommer naturligtvis också inom en rad andra områden - inte minst inom sport- och fritidsverksamhet. Det finns mängder av exempel på ledare som har försökt/försöker skrämma omgivningen till tystnad.

För den som blir utsatt för härskartekniken har det kanske ingen större betydelse vem det är som ligger bakom den. Skillnaden är möjligtvis den att ledaren för en diktatur oftast fördöms av ledarna för flertalet av världens länder. På det lokala planet - till exempel bland personalen på sjukhuset i Varberg - finns det kanske ingen i omgivningen som säger ifrån på samma bestämda sätt.
Det blir helt enkelt upp till den enskilde att försöka klara situationen på egen hand och det klarar några av oss, andra inte. Å andra sidan går naturligtvis inte heller den som besitter den mentala styrka som krävs för att klara en sådan här situation oberörd ur den och därför är det nödvändigt att vi ständigt är uppmärksamma på vad som händer runt omkring oss.

torsdag 10 november 2011

Tänkvärt ordspråk

Sitter just nu på tåget, på väg till Stockholm för att i morgon lyssna på pensionärsorganisationernas seminarium om pensionssystemet. Det skall bli intressant att höra vad som sägs där. Pensionärsorganisationerna är som bekant ytterst kritiska mot bland annat den så kallade bromsen.

När jag för en stund sedan var ute på facebook såg jag där ett tänkvärt ordspråk:
Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän.

Något vi kan ha anledning att reflektera över lite var.

söndag 27 mars 2011

Kvalspöket avvärjdes direkt

Den här helgen har det varit sammandrag i bowlingens elitserie. Ett sammandrag som var både den sista serieomgången och avgörande för vilka lag som skulle gå till slutspel respektive kvalspel eller rent ramla ur elitserien direkt. Det sistnämnda ödet drabbade Force från Eskilstuna som förlorade på sämre kvot än Flash.
För vår del var förutsättningarna att vi rent teoretiskt - men inte i praktiken - fortfarande kunde gå till slutspel. Men samtidigt var risken för kvalspel överhängande. Vi var därför tvingade att vinna minst en match, och det gjorde vi med råge.

I den första matchen mötte vi Stureby, som inför sammandraget var ett av de lag som hade en reell möjlighet att gå till slutspel. Inför helgen hade laget dessutom förstärkt med den belgiske storspelaren Gery Verbrüggen. I höstens sammandrag hette förstärkningen Matt Miller, som knappast levde upp till förväntningarna - i vart fall inte i matchen mot oss.
Nu var alltså frågan om Verbruggen kunde kompensera de brister som trots allt finns i Sturebys lag. Och visst var han en förstärkning - mot oss gjorde han till exempel 960 och var med detta bäst i Stureby. Att det sedan inte hjälpte är en annan sak.
Vi började starkt och tog den första serien med 5-0. Den andra serien vann vi med 3-2, men det kunde lika gärna ha blivit 4-1 till oss eller 3-2 till Stureby. Den tredje serien serien förlorade vi med 3-1 efter det att ett bord hade slutat oavgjort. I den fjärde serien var det aldrig någon egentlig tvekan - den vann vi med 4-1 och hela matchen med 13-6, vilket innebar att vi i vart fall hade ena foten kvar i elitserien.
Den andra foten fick in i och med att först Göta och sedan Full House slog Mariestad i det sammandrag som spelades i Kalmar. Det senare visste vi och för sig inte förrän efter vår match mot Sundbyberg - en match som vi för övrigt förlorade med 11-9.
Att det blev en förlust där var i och för sig inte mycket att säga om. Det har under året varit två lag som har dominerat serien - Pergamon och Sundbyberg. Innerst inne hade nog flera av oss kalkylerat med en förlust mot just Sundbyberg - det var mot Stureby och Flash vi hade chansen, eftersom vi slog båda dessa lag i höstens sammandrag. Nu var det trots allt ändå så att vi mycket väl kunde ha slagit Sundbyberg också, men den chansen brände vi i andra serien, som vi förlorade med 4-1 men lika gärna kunde ha klarat med 3-2 i baken. Eftersom vi vann den första med 4-1 stod det alltså 5-5 efter två. Tredje gick klart till Sundbyberg med 4-1 och den sista vann vi slutligen med 3-2. Noterbart är ändå att vi hade en högre totalslagning än Sundbyberg - 6869 mot 6846. I den fösta matchen slog vi förresten hela 7101, vilket jag tror var helgens högsta slagning.

Söndagsmatchen mot Flash blev aldrig någon egentlig match. Vi hade inget att spela för och hade följaktligen ingen press på oss. Vi började med 4-1 och 4-1 i de två första serierna och hade därmed skaffat oss ett rejält grepp om matchen. Att vi sedan förlorade de två återstående serierna med 3-2 och 3-2 är inget att säga om. För oss gällde ju matchen ingenting och för Flash gällde den heller ingenting mot slutet, då Force hade fått storstryk av Full House och därmed inte var något hot längre.

I och med sammandraget kan vi alltså göra bokslut för spelåret 2010/2011 och konstatera att vi med lite flyt hade kunnat vara med och konkurrera om slutspelsplatserna. Det var två hemmaförluster som i praktiken spolierade chanserna. En synnerligen onödig sådan mot Full House - vi slog dem ju borta och borde naturligtvis ha gjort det hemma också. Sedan var det rysarmatchen mot Pergamon, som mycket väl kunde ha slutat med seger för oss.
Jag tror att ganska många håller med mig när jag hävdar att vi är så pass bra att vi borde ha varit i slutspel, men det är vi som sagt var inte och det är inget att göra åt - nu. Nu kan vi bara se framåt mot nästa spelår och konstatera att det inte skulle skada med i vart fall en ny spelare med kapacitet att snitta runt 225. Om det sedan är ett önsketänkande, eller inte, återstår att se.

måndag 28 februari 2011

Intressanta uppdrag

Som jag skrev i det förra inlägget har två av de tre senaste helgerna ägnats åt arbete för Svensk Boule. Först vid SWIO-helgen, för tre veckor sedan, och sedan vid slutspelet i Svenska Cupen för damer under den gångna helgen.
SWIO var på sitt sätt en minnesrik upplevelse. Det är ju inte varje dag man matas med toppboule från morgon till kväll. Men samtidigt var det nyttigt för självförtroendet att se toppspelare göra till synes enkla misstag - låt vara i ett helt annat sammanhang än jag är van att spela i, men det var ändå misstag som jag kände igen.
Det som i första hand har fastnat mitt minne från den helgen är alla prestationer jag bevittnade. Några skrev jag om, men flertalet av dem fanns det inte utrymme för. En intressant sak gjorde jag ändå och det var att notera nästan allt som Coccinellelaget - Joakim Andersson, Rickard Nilsson och Jessica Johansson - gjorde i sin förlustmatch mot de slutliga segrarna i huvudtävlingen, det holländska laget Noel Kempeneers, Essa Agzoul och Erik Telkamp. Det var för övrigt en av de mest spännande matcherna jag såg under den helgen och förmodligen också den moraliska finalen.

Det som har fastnat i många andras minne är den händelse då en spelare slog till domaren. En händelse som de här veckorna har diskuterats flitigt på olika diskussionsplank.
Eftersom jag var där för att skriva om tävlingarna talade jag naturligtvis med både domaren och spelaren. Domaren ville av naturliga skäl inte säga mycket mer än att det nog var första gången något sådant inträffade i Sverige. Spelaren hade däremot mycket att säga, merparten var dock sådant som inte var lämpligt att skriva eftersom händelsen redan dagen efter var anmäld till disciplinnämnden.

I vissa avseenden var den gångna helgen lika intressant som SWIO-helgen. Inte för att spelkvaliteten som helhet var lika hög som den var i Skåne utan mer för att flera lag hade en lagledare/coach med sig och sådana är alltid intressanta att studera, i synnerhet som jag själv har "fuskat" en hel del på detta område.
Genomgående anser jag att de lagledare/coacher jag har träffat på inom boulen är alldeles för "snälla". De väntar som regel för länge med att göra något åt ett besvärligt underläge eller när en spelare har uppenbara problem med att få spelet att stämma.

Noteras bör naturligtvis att det också under damcupshelgen förekom några riktiga rysarmatcher och då tänker jag i första hand på finalen, där Carina Jansson och Jessica Johansson från segrarlaget Coccinelle var inblandade i två sådana. Den första med 15 rundor och den andra med 14 rundor - i båda fallen inklusive de där lillen sköts ut.
Carina och Jessica är också ett tydligt exempel på att ett lag med två riktigt duktiga spelare kan gå långt i en sådan här tävling. I deras fall räckte det ju ända till totalseger. Att de dessutom fungerade bra ihop med Elisabeth Larsson i trippeln var helt avgörande för utgången av matchen.

En både häftig och tråkig helg

De tre senaste helgerna har varit synnerligen intressanta. Den gångna helgen, och den för tre veckor sedan, var det jobb för Svensk Boule och den i mitten ägnades åt bowling.
Det här inlägget ägnar jag åt helgen i mitten och tar de andra två senare. Just den helgen var nämligen en av de häftigaste - men samtidigt en av de tråkigaste - helger jag har varit med om. På lördagen for vi till Västervik för att möta Domino i bowlingens elitserie och jösses vilken omgång vi åkte på. Första serien förlorades med 1-4, den andra med 1-4, den tredje med 1-4 och den fjärde med 1-4. Stryk med 16-4 alltså och sanningen var att vi aldrig var riktigt med i den matchen. Visst hade vi lite häng vid ett par tillfällen, men mer var det inte.
På söndagen väntade Pergamon hemma och det är ju inte vilken motståndare som helst, men vi brukar kunna utmana ordentligt hemma. Borta har vi sällan något att sätta emot.
Den här gången hade vi verkligen Pergamon ordentligt i gungning och om logikens lagar hade gällt också i sådana här sammanhang så hade vi också vunnit matchen i stället för att få stryk med 12-8.
I den första serien gjorde vi 1864, vilket inkluderade en 300-serie av Kenneth "Pyzen" Andersson, men förlorade den ändå med 4-1. I den andra var Magnus "Bonnen" Larsens tur att klämma in en trehundring och den serien vann vi med 4-1, trots att vi inte hade "mer än" 1862 i den. I den tredje serien var det Dennis "Bagarn" Johanssons tur att dra in en 300-serie, vilket bidrog till att vi gjorde 2008 i den. Men trots nytt klubbrekord för en serie så vann vi den endast med 3-2 - det borde naturligtvis ha varit 5-0. I den fjärde serien gjorde vi "bara" 1830 och förlorade med 5-0.
Tre 300-serier, klubbrekord för en serie med 2006 och klubbrekord för fyra serier med 7564 räckte alltså inte till seger, trots att Pergamon "endast" fick ihop 7418. Det finns alltså ingen rättvisa inom idrotten.
Det har ju blivit ett antal matcher genom åren, men den här var nog den allra häftigaste jag har varit med. Å andra sidan var det också den allra suraste förlusten jag har varit med om. Och inte blev det bättre av att gänget den gångna helgen fick dubbelstryk vid bortamötena med Mariestad och Force.
Att slutspelsdrömmarna punkterades vid Mötet med Pergamon råder det ingen som helst tvekan om. Efter helgens dubbelförlust kom dessutom kvalstrecket obehagligt nära och därför är en vinst mot Domino hemma, den 19 mars, ett absolut måste. Dessutom är nog minst en vinst vid sammandraget, helgen efter, något alldeles nödvändigt.

torsdag 3 februari 2011

Olika världar

Jag är en förhållandevis regelbunden läsare av olika bloggar och diskussionsplank - särskilt bloggar och plank som handlar om boule. I dag läste jag - på ett plank som heter Marias Bouleplank - ett inlägg där skribenten hävdade folk sögs in i boulen på "hans" tid. I dag är det, enligt honom, en helt motsatt situation och det mesta tycks vara Svenska Bouleförbundets fel.
Det första påståendet - att folk sögs in i boulen - förvånar mig. Eftersom jag har varit, och fortfarande är, allmänt idrottstokig borde jag vid något tillfälle ha kommit i kontakt med det där suget. Men - det är klart - om suget existerade tidigare än för 50 år sedan är det förklarligt att jag inte märkte det. Under mina juniorår existerade det nämligen inte mycket mer idrott än orientering, skidåkning och löpning för mig.

Nu - alltså sedan jag började ägna mig åt just boule - märker jag däremot att folks sugs dit. I Falkenbergs Bouleallians - som driver vårt Boulecenter - är vi till exempel drygt 550 medlemmar. Av dessa är det just nu 78 stycken som har tävlingslicens.
När jag - för snart ett år sedan - blev ordförande för alliansen var vi förvisso också många medlemmar och när vi i oktober inledde innevarande period, som medlemmarna nu har betalat medlems- och spelavgift för, var vi också cirka 550 medlemmar. Men precis som i andra organisationer, med äldre medlemmar, försvann ett antal då. Nu är dock detta tapp återhämtat och jag är helt övertygad om att vi framåt sommaren kommer att ha betydligt fler medlemmar än vi har just nu.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag och skribenten på Mariaplanket har levt, och lever, i helt olika världar. Visst borde vi ha fler yngre medlemmar och visst borde vi ha betydligt fler medlemmar med tävlingslicens, men i det stora hela kan vi vara stolta över vår verksamhet. Våra 16 inomhusbanor, och 24 utomhusbanor, är under dagtid tämligen välfyllda och de flesta verkar vara nöjda med den friskvård och sociala samvaro vi erbjuder.

onsdag 26 januari 2011

Fler spelare och fler tävlingstillfällen

Jag har uppenbarligen ett problem. Min förmåga att uttrycka mig begripligt tycks vara borta, annars hade Herman förstått att jag inte har någon som helst ambition att utestänga honom från tävlingar. Min ambition är i stället att han skall få fler tävlingstillfällen.
Men jag tror inte att han får fler sådana tillfällen om allt tävlande skall utgå från vilken ålder vi har. Det räcker att studera åldersfördelningen på dem som har tävlingslicens. Det har jag gjort och jag kunde då bland annat konstatera att det i öppen klass finns 872 licensierade spelare - det vill säga spelare som i år fyller lägst 18 år och högst 54 år - och av dessa är 263 damer. I V55-klassen finns det 783 spelare och i V65-klassen 3 313. Totalt var det, när jag kontrollerade, 5 057 spelare med licens.

Vad jag efterlyser är alltså en flexibel klassindelning som i första hand tar hänsyn till spelarna förmåga. Då tror jag både att betydligt fler skulle vara intresserade av att tävla och att Herman skulle få fler tävlingar att välja på. För faktum är ju ändå att det finns en ganska bred topp bland veteranerna, vilka med automatik skulle möta spelare från den nuvarande öppna klassen. Att tvinga in veteraner i den nuvarande öppna klassen tror jag skulle få motsatt effekt.

Att det finns ganska gott om presumtiva licensspelare ser jag på hemmaplan. I den ekonomiska förening (allians) som driver Falkenbergs Boulecenter har vi cirka 550 medlemmar, varav endast 75-80 stycken har licens. När alliansen i söndags arrangerade sitt varje söndag återkommande tiaspel var det 48 deltagare och när alliansen arrangerar andra interna tävlingar - som endast är öppna för alliansens medlemmar - brukar det vara trångt på våra 16 inomhusbanor, eller 24 utomhusbanor.
Även om flertalet av dessa spelare är pensionärer skulle de vara ett gott tillskott bland de licensierade spelarna. Och jag tror att många av dem skulle vara intresserade - om de får möjligheten att möta spelare i olika åldrar, om de har en jämförbar förmåga. Jag tror också att det skulle bli lättare att rekrytera spelare som inte är pensionärer - med vårt varje vecka återkommande öppna hus finns övriga förutsättningar.

tisdag 25 januari 2011

Klassindelningen i boule

Så länge jag har hållit på med boule - vilket i och för sig inte är mer drygt 14 månader - har det återkommande förekommit en diskussion om den klassindelning som finns i denna sport. Det vill säga att det en juniorklass, en öppen klass och ett par veteranklasser. I det senare fallet en som heter V55 - där deltagarna måste ha fyllt 55 år - och en som heter V65 - där deltagarna måste ha fyllt 65 år. Ett antal tävlingsarrangörer har också en klass som heter V60 - där deltagarna skall ha fyllt 60 år - men det är ingen officiell klass. Till bilden hör också att det övervägande antalet som har tävlingslicens är veteraner.

Att det är ett, i jämförelse med veteranklasserna - förhållandevis litet antal spelare som tillhör den öppna klassen är naturligtvis ett problem. Om nytillskottet av spelare i denna klass inte är tillräckligt får naturligtvis sporten på sikt stora problem. Det är ju där framtidens profiler skall blomma ut.

Men samtidigt är det stora antalet veteraner en tillgång för förbundet. Utan dessa skulle förbundet snabbt bli en spillra av sitt forna jag. Problemet är bara att allt för många debattörer inte inser detta, eller snarare inte vill inse detta. Om de hade haft denna insikt skulle de naturligtvis inte, offentligt ifrågasätta V55-klassen.

Situationen är nämligen den att ett flertal av dem som deltar i den här debatten ifrågasätter V55-klassens berättigande. Veteranerna borde i stället spela i den öppna klassen, hävdar de med emfas.

Att det råder delade meningar om klassindelningen är i sig inte konstigt. Det är naturligtvis frustrerande för många av dem som tillhör den öppna klassen att de - som en följd av åldersfördelningen inom förbundet - får allt för få tävlingstillfällen. Eller snarare allt för få tävlingstillfällen inom rimligt reseavstånd.
För dem som tillhör den yppersta eliten är väl problemet inte lika stort. De har ju ett utbud av större tävlingar att välja på - tävlingar som många av dem som inte är lika duktiga nog skulle välja bort om de hade något "enklare" att välja på.

Boulens problem är alltså i grunden ett rekryteringsproblem, men också ett klassindelningsproblem. För vem vill - som relativt ny i sporten - starta sin tävlingskarriär som "ett slaktoffer" för etablerade spelare. Nej, den som är relativt ny - eller har en begränsad utvecklingskurva, men ändå vill tävla - föredrar naturligtvis ha ett någorlunda jämnbördigt motstånd.

Därför borde vi inom boulen på allvar diskutera en klassindelning som tillgodoser de olika parternas intressen. Och enligt mitt sätt att se på problemet finns det all anledning att fundera över något som tar mer hänsyn till den enskildes förmåga än till vederbörandes ålder. Så långt håller jag alltså med dem som ifrågasätter veteranklasserna, men jag förstår inte vitsen med att "tvinga" medelmåttiga veteraner att möta duktiga spelare från den nuvarande öppna klassen.

När jag har framfört mina tankar har dessa tolkats som att jag vill inför ett stort antal klasser, men så är naturligtvis inte fallet. I vart fall vill jag inte att det skall vara många klasser i en och samma tävling. Däremot kan det kanske vara idé att variera indelningen mellan olika tävlingar. I någon kan det till exempel finnas en högre gräns, men ingen lägre, och i en annan kan det finnas en lägre gräns, men ingen högre.

Egentligen har jag ingen bestämd åsikt om var gränserna skall dras, eller hur underlaget skall se ut. Någon form av rankingpoäng borde dock vara möjligt att införa i alla tävlingar. Men formerna är som sagt var inte det viktiga, det är i stället att vi lägger prestigen åt sidan och tänker fritt.

söndag 23 januari 2011

En helg i moll och dur

Den gångna helgen började verkligen i moll. Ja, till och med torsdagen gick i moll. I vart fall när vi - det vill säga SPF Falkenberg - mötte Falkenberg Petanque i Varbergs veteranserie i boule. Vi fick däng med 10-6 och det var ingen höjdare, kan jag lova. För egen del var jag både lagledare och reserv, men gick in först i den sista matchen. Vi - Anita Berg och jag - vann visserligen den, men i det stora hela var det ingen större tröst.

I går - lördag - var det så dags att möta Hjärt och Lung Vit i Falkenbergs motsvarande serieboule. Och där inkasserade vi - SPF Getingen - vintersäsongens första förlust, också där med 10-6. För egen del blev det fyra matcher och fyra förluster. Låt vara att den första var så knapp som 13-12, det var ändå en usel dag. Många tror kanske att vi underskattade motståndet, men det tror inte jag. Vi var helt enkelt inte bättre och med så många vinster som vi hade i bagaget kommer det oundvikligen, förr eller senare, en förlust. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

I dag - söndag - var det dags för en så kallad måste-match i bowlingens elitserie, där jag som bekant är coach för BKF Falkenberg. I dag mötte vi Kulladal, som i går vann dubbelt i Göteborg, först mot Joker och sedan mot Pergamon. Något som fick till följd att vi inför dagens match låg på kvalplats i serien - i och för sig med färre spelade matcher, men ändå på kvalplats.
För att inte hamna på efterkälken var det således alldeles nödvändigt att vinna dagens match. Och det gjorde vi - med besked. Första serien vann vi med 4-1 och en totalslagning på 1921, vilket är en av de bästa serier laget någonsin har presterat. Andra serien vann vi med 5-0 och avgjorde i praktiken därmed matchen.
Visst kan det vara lite lurigt att leda med 9-1, men det vill ändå mycket till för att motståndarna skall hämta upp ett så stort försprång. Nu är för all del tredje serien något av en akilleshäl för oss, men med lite flyt fick vann vi två bord och därmed var matchen vunnen. Fjärde serien slutade också 3-2 till Kulladal och även där hade vi lite flyt som fick med oss två bord.
Totalt vann vi alltså med 13-7 och avancerade till sjätte plats i serien. Därmed har vi fortfarande chansen att nå slutspelet och en något mindre risk att hamna på kvalplats. Men så jämn som serien är det här spelåret kan nästan vad som helst hända. Lite av det flyt vi hade i dag skulle inte skada att ha också i fortsättningen. Oflyt hade vi förra helgen så det räcker för resten av serien.

Segern mot Kulladal innebar alltså att helgen ändå slutade i dur. Det kan inte ens förlusten i den första matchen i eftermiddagens tiaspel- i boule - ändra på. Dessutom blev det ju vinst i de andra två matcherna och det är jag helt nöjd med.

lördag 22 januari 2011

Skandalöst dålig halkbekämpning

Häromdagen skrev jag en kommentar på Facebook, där jag talade om vad den synnerligen idrottsintresserade kyrkoherden i Falkenberg, Henrik Lindman, frågade mig för någon vecka sedan.

Hur många kommuner har ett fotbollslag i Superettan, ett volleybollag som är flerfaldiga svenska mästare, ett bordtennislag som tillhör de bästa i landet och ett bowlinglag som spelar i elitserien?
Av naturliga skäl kunde jag inte svara, eftersom jag inte tror att det finns någon sådan kommun. I vart fall inte någon med ungefär samma invånarantal som Falkenberg, där vi i dag är drygt 40 000. I detta avseende är alltså Falkenbergs kommun lite extra, men i en del andra avseenden är det verkligen lite si och så.

Vi har också en bouleanläggning som jag tycker är lite extra. Kanske beroende på att jag är ordförande i den allians som driver anläggningen, men ändå en ganska saklig bedömning. Eller vad sägs om 16 banor inomhus och 24 banor utomhus och att anläggningen ligger i det natursköna Vallarnaområdet, med den riksbekanta utomhusscenen på ett par hundra meters avstånd. Till bilden hör också att alliansen har cirka 550 medlemmar - flertalet pensionärer - som var och en, efter förmåga, medverkar i driften.

Vad gäller det ideella engagemanget är det alltså inget problem med bouleanläggningen. Men från kommunens sida är intresset ganska svalt. När vi diskuterade ett, efter omständigheterna, ringa driftbidrag var intresset minst sagt svalt. Det är ungdomsverksamhet som skall premieras, inte att medverka till att äldre människor är vid så god hälsa att den dag då de på allvar belastar kommunens ekonomi skjuts så långt som möjligt på framtiden.
Riktigt illa är det också vintertid. Under den senaste tiden har gatan som de flesta använder till anläggningen haft ett tjockt islager, där det har uppstått så djupa hålor att det har varit risk för att låga bilar skall skrapa i underredet. Och halkbekämpningen har varit i det närmaste obefintlig. Parkeringsplatserna har sett ut som isbanor.

Jodå, det är flera som har kontaktat både kommunen och Skanska - som sköter vinterhållningen åt kommunen - men ingen är intresserad av att ta något ansvar. Från alliansens sida sköter vi efter bästa förmåga den del som faller på vårt ansvar, men vi har inte resurser att sköta de delar som är kommunens ansvar. Visst har vi lite grus stående, men det räcker inte ens till en bråkdel av parkeringsplatserna - som för övrigt också är avsedda för dem som besöker den idrottshall som ligger alldeles intill boulehallen.

Vad ingen tycks inse - varken kommunen eller Skanska - är att det här handlar om ganska många personer som inte har den allra bästa balansen. Det är med andra ord ett under att ingen har brutit en arm, ett ben eller ett lårben. Halkat omkull är det flera som har gjort, men vad jag vet har de klarat sig relativt bra.

söndag 19 december 2010

Föll på eget grepp

I fredags hade jag ett ärende till Jönköping och jag valde, som vanligt, att resa med tåg. Resan dit gick utan något som helst problem, vilket innebar att jag var på plats i god tid före det sammanträde jag skulle vara med på. Dessutom hade jag sådan tur att sammanträdet slutade betydligt tidigare än jag hade räknat med, vilket i sin tur innebar att jag kunde resa tillbaks med ett tåg som gick två timmar tidigare än det jag ursprungligen hade planerat att resa med.

Till bilden hör att vi på fredagskvällen skulle ha en samling i det boulelag som jag spelar matcher med i Falkenbergs Bouleallians seniorserie. Vi skulle träffas klockan 17.00, men mitt tåg skulle komma till Falkenbergs station först klockan 17.06. Det var med andra ord minst sagt välkommet att kunna resa hem två timmar tidigare än beräknat.

Hem resan gick också bra, till att börja med. Rätt tid från Jönköping och ett närmast problemfritt byte i Falköping. Närmast problemfritt är detsamma som att vi endast var ett par minuter sena.
I Göteborg fanns det därför tid för den lunch jag avstod från i Jönköping. När jag var klar med lunchen och skulle bege mig till ett Öresundståg, för att ta mig hem till Falkenberg, konstaterade jag att detta tåg skulle komma till Göteborg cirka 40 minuter efter det klockslag då det skulle ha vänt tillbaks söderut. Det skulle med andra ord bli cirka en timma försenat, vilket i sin tur innebar att halva den tidsvinst jag gjorde i Jönköping skulle gå förlorad.

I samma veva passerade jag en perrong där ett av SJ:s intercitytåg, mot Malmö, var klart för avgång. Förvisso sent det också, men ändå redo för avgång. Rent reflexmässigt gick jag fram mot detta tåg för att se om det möjligtvis kunde finnas någon ledig plats som jag kunde utnyttja.
Eftersom jag i ett par år har rest med SJ:s årskort har jag gjort likadant åtskilliga gånger tidigare. Och jag hade "tur" denna gång också. Det fanns en ledig plats i första klass och tåget skulle strax avgå, vilket borde innebära att jag inte riskerade att det kom någon som hade bokat den.

Nöjd tog jag plats och inväntade avgång. Nu skulle jag i vart fall vara hemma i god tid till vår lilla samling med boulelaget. Men - säg den glädje som varar. Just som tåget hade startat slog det mig att SJ i måndags, den 13 december, hade bytt tidtabell och att intercitytågen från denna dag inte stannar i Halland. De gör sitt första uppehåll i Hässleholm, men därifrån är det bara möjligt att resa tillbaks med ett annat intercitytåg - som inte stannar i Halland. Jag hade med andra ord inget annat val än att åka med till Lund, där jag skulle kunna ta ett Öresundståg till Falkenberg.

Nu blev det för all del ett längre stopp i Markaryd, där vi fick vänta på ett mötande tåg i 20 minuter. Att föraren där meddelade att han slog ifrån spärren till dörrarna, för dem som vill sträcka på benen och få lite frisk luft, hade jag ingen glädje av.
När vi så småningom kom till Lund visade det sig att alla tåg från Malmö var rejält försenade. Skälet var stora problem med växlarna på Malmö C. Något som jag, med tanke på vädret där nere, har full förståelse för. Kombinationen snö och järnvägsväxlar har alltid varit problematisk - även om många nu för tiden tycks tro att det är en alldeles ny företeelse. Efter någon timmas väntan fanns det dock ett Öresundståg på plats - jag tror att det vände i Lund - och en problemfri resa norrut kunde starta.

Väl hemma kunde jag konstatera att det var nästan fyra timmar sedan boulelaget samlades, vilket i sin tur betydde att mitt tågval i Göteborg hade försenat mig med drygt fem timmar. Jag försökte vara smart, men föll på eget grepp. Å andra sidan lär jag inte glömma att SJ:s intercitytåg numera går Halland förbi.

Upplysningsvis kan jag nämna att de som reste med SJ:s försenade intecitytåg blev ganska generöst behandlade. I bistrovagnen bjöds det nämligen på fika. Lika generöst var det inte på Öresundståget, trots att förseningen där var lika omfattande. Där fick den som ville ha en fika vara beredd att betala fullt pris.

lördag 16 oktober 2010

Vinst, men ändå inte helt nöjd

I dag mötte vi Team Mariestad i bowlingens elitserie. Men trots att vi vann med 15-5 är jag inte helt nöjd och det tror jag är en uppfattning som flera av spelarna instämmer i.
För det första borde vi ha vunnit med 17-3. I första serien tappade vi ett bord i sistarutan, vilket resulterade i att vi vann den serien med 3-2 i stället för 4-1. I andra serien förlorade vi ett bord onödigt, vilket resulterade vi också vann denna serie med 3-2 i stället för 4-1.
För det andra finns det en del i övrigt att önska i den fjärde serien, trots att vi vann den med 5-0. På ett av borden ledde vi efter tre rutor med 111 poäng - tror jag att det var - men lyckades inte hålla tag i detta starka övertag utan släppte successivt poäng till motståndarna. I och för sig vann vi till slut bordet med 34 poäng, men det finns ändå anledning att fundera över varför det inte blev mer.
Jo då, jag vet att man inte skall gapa över mer när man har vunnit. Men det hindrar inte att jag blir lite orolig. Vi måste helt enkelt lära oss att hålla skärpan hela vägen, annars kan det gå illa i en annan match.
Illa gick det förresten i vår sista match före uppehållet, då vi förlorade hemma mot Full House med 12-8. Och det gjorde vi trots att vi efter 3-2, 3-2 och 2-3 ledde med 8-7 efter tre serier. Den sista förlorade vi alltså med 0-5, och detta efter att helt ha tappat skärpan.

Nej, nu får det vara slut med gnället. Vi vann ju med 15-5 i dag och hade två spelare över 900 - "Listen" 956, "Sören" 910 - och dessutom hade Lennart 480 på två serier. Totalt fick vi ihop 6896 (1615, 1703, 1815 och 1763) och Mariestad 6524, vilket naturligtvis säger en del om lagen. Och då skall ni veta att det absolut inte var en sådan tratt som den jag skrev om efter att i söndags ha sett Stureby möta Sundbyberg i Mälarhallen.
Nu gläds vi åt den här segern och ser fram mot att nästa lördag få möta Force hemma. Matchen börjar kl 15.00 och blir säkert värd att se.